Redan på garageuppfarten stöter vi på henne. Där står hennes Citröen parkerad, en dyrgrip som bara rullar under sommaren. Morgontimmarna har hon ägnat trädgården och har just dumpat ogräs på komposten. Att hon efter intervjun ska till Lund verkar inte alls vara stressande, och de färgsprakande halsband hon bär – gjorda av barnbarnen – har hon inte på sig enbart för att glädja dem:
– Jag älskar mina halsband och bär dem ganska ofta.
Hon växte upp i Härnösand, där hennes pappa var borgmästare, och tog studenten på latinlinjen i Uppsala.
– Redan då var jag nog klar över vad jag skulle syssla med i livet, säger Gisela som gick sjuksköterskeskolan på Akademiska, och när hon placerades på förlossningen bestämde hon att välja barnmorskebanan.
– Ett fascinerande arbete, med så mycket glädje – och flerdubbelt sorgligt om något går fel.
Med sin make Gunnar, ung läkare, lämnade hon Storvreta och flyttade till Falun, där familjen bodde fem år på 1960-talet.
– Vi bodde nära Lugnet, långt innan skidstadion. Första året såg vi hur folk halade sig upp i snören och åkte utför. Andra året började vi åka själva, säger Gisela som blev extrajobbande barnmorska på Falu lasarett. När de återvände till huset i Storvreta var omgivningarna helt förändrade, med massor av hus där en gång kor betade. Så de flyttade hit till Kåbo där de bott i 40 år.
Gisela började på ungdomsmottagningen som öppnade i början av 70-talet.
– Ungdomarna var trevliga, men efter ett tag började jag undra vad vi sysslade med. Jag hörde ju hur jag själv lät, och vad gynekologerna sa: ”Det här går fort! Tänk på något annat”. Och alltid, alltid när man talade om ungdomssexualitet så var den problemrelaterad, säger Gisela som saknade lusten, glädjen och kåtheten.Hon gick den första sexologikursen i Uppsala, och skrev ett examensarbete om ungdomar och sexualitet. Sedan blev hon forskningsassistent på Sociologiska institutionen hos Bo Lewin, och läste parallellt sociologi, pedagogik, statistik och kvinnopsykologi.
– Han ville ha någon med barnmorskeerfarenhet, säjer hon torrt, men tillägger sedan illmarigt:
– Du ser, man bara finns där, så kommer det.
Gisela kom in en värld full av teorier, helt annorlunda hennes egen handfasta barnmorskebakgrund.
– Jag undrade i början varför man skulle tänka i flera spår, vad olika teorier skulle vara bra för.
Men snart kunde hon koppla samman egna erfarenheter med ett samhällsperspektiv.
– Det var otroligt spännande att kunna se sex både som ett socialt fenomen och en individuell förmåga. Plötsligt öppnade sig helt andra fönster i livet!
Det blev en avhandling om sexuell socialisation som kom i två upplagor, en på ryska.
– Undervisning i sex och samlevnad ska ta upp vad ungdomar ska vara rädda om – inte vad de skall vara rädda för, sammanfattar hon.
Förutom ungdomssexualitet och sexuell socialisation har hon forskat om funktionshindrade kvinnors vardag i ett genus, generationsperspektiv, och i över 30 år engagerat sig i Lafa, Landstinget förebygger aids, i Stockholm, samt suttit i RFSU:s förbundsstyrelse. Men även en erfaren sociologisk fältarbetare kan stå handfallen. Generöst berättar hon om en undersökning i Malmö, bland invandrarungdomar.
– Jag förstod inte ett ord av malmöitiskan! Ungdomarna själva trodde att de inte talade tillräckligt bra svenska för att jag skulle förstå, men så var det ju inte, det var dialekten.