Att välja framtid är inte helt lätt. Detta erfor den unge Göran Annerén när han i hemstaden Örebro slets mellan två tämligen vitt skilda yrkesbanor: konstnärens och läkarens.
– Teckning var ju det enda jag hade stort A i, de andra betygen var mer måttliga, säger han.
Hans teckningslärare kom till och med hem till familjen för att övertyga föräldrarna om att låta sonen utbilda sig inom konsten.
– Men pappa sa ”Sånt kan man väl inte leva på!” Han tyckte jag skulle bli läkare, minns Göran Annerén utan någon antydan till bitterhet.
Sedan han själv som barn blivit rejält sjuk och räddats till livet genom att han och ett annat barn fick vara först i Sverige om att prova det nyuppfunna penicillinet hade han emellertid stor respekt för läkaryrket och inte minst för den läkare som behandlade honom.
– Ja, han kom att bli lite av en idol och mentor för mig, berättar han.
Så redan i tredje ring på Karolinska läroverket i Örebro bestämde han sig för att bli barnläkare. Problemet var bara att hans betyg alltså inte var av den art som krävdes för att komma in på läkarlinjen – utom det solitära stora A:et i teckning, förstås. De gick upp en del i sista ring men inte tillräckligt.
– Så jag åkte till Uppsala 1966 och lyckades läsa in en fil kand i genetik och sociologi på ett år. Och de ämnena har jag haft nytta av hela tiden efteråt, säger han.
Höstterminen 1967 började han medicinarutbildningen här och har sedan varit staden trogen, förutom AT-tjänstgöring i Karlstad och senare post doc-år i San Francisco.
Den 1 januari 1975 började han tjänstgöra vid ett centrum för klinisk genetik vid Akademiska sjukhuset. Då fanns det två laboratorieassistenter där som gjorde kromosomanalyser.
– 1977 övertog jag ansvaret och fick då fem veckotimmar för att ge genetisk information till föräldrar. I dag har detta vuxit till en medelstor klinik med 14 läkare, fem sjukhusgenetiker som är disputerade molekylärgenetiker, en sjuksköterska, fyra sekreterare, ett labbiträde och 27 laboratorieassistenter. En imponerande utveckling! konstaterar han själv.
Den största gruppen han möter där är patienter med Downs syndrom och det är också om detta syndrom han skrev sin avhandling, som han disputerade på 1984, i pediatrik.
Tidigare blev många föräldrar som fått barn med Downs syndrom tillfrågade om de ville behålla barnet. Många svarade nej och barnet sattes på institution eller fick fosterhem.
– Jag kom att läsa Johan Cullbergs bok Kris och utveckling och fick klart för mig hur föräldrar reagerar i kris. De kan i en sådan situation säga ”Jag tror inte att jag passar att ta hand om ett sådant här barn.”, berättar han.
Han menar att föräldrarna med stöd och lite tid att tänka igenom situationen sedan fattar ett annat beslut. Det sista barnet togs till institution 1978 och de barn som inte stannat hos sina föräldrar har fått fosterhem.
– Förståelsen i samhället för personer med Downs syndrom och andra utvecklingsstörningar har förändrats på ett fantastiskt sätt, sammanfattar han.
Födelsedagen innebär inte en omedelbar övergång till pensionärslivet.
– Jag tänker jobba ett år till på heltid. Sedan får vi se, säger han och lägger förklarande till:
– Jag vill komma i gång ordentligt med målningen igen. Det har varit lite dåligt med det på senare tid.