Trots en del noja kring den stundande 30-årsdagen står en sak klart. Rikard Johannes har växt upp. Och lyckats vända de tuffare delarna av livet till något positivt.
– Jag har nog inte varit den bästa sonen. Jag var ett jobbigt barn. Stor eloge till mina föräldrar som pallade med mig. Jag fortfarande ganska jobbig men det har växt bort en del, säger Rikard Johannes när vi träffas.
I dag är han idrottslärare i Stockholm efter att tidigare ha jobbat på förskola. Och att jobba med barn passar honom bra. Inte minst har det gett honom chansen att använda sina egna erfarenheter från uppväxten.
– Jag känner ju igen mig själv ibland. Det bästa med att jobba med barn är att de är helt ärliga – alltid. Man kan ha en måndag där allt är pest. Kommer det 20 barn och kramar en då är dagen inte dålig längre.
För tre år sedan förlorade han sin mamma efter en två års kamp mot leukemi. Det är något som fortfarande känns, men han har också växt genom upplevelsen.
– Det förändrade mig väldigt mycket som person. Det kom ut så mycket smärta. Men det kom också något gott ur det – det enade resten av familjen. Att gå igenom två år där vi kastades mellan hopp och förtvivlan stärkte banden mellan oss som blev kvar.
När hans trygga punkt i tillvaron försvann var han nära att tappa fotfästet.
– Under hennes sjukdomstid var det väldigt mycket alkohol, det var det. Inte till den grad att jag inte kunde sköta mitt liv. Men det var väldigt mycket att springa på krogen. När hon försvann då var det liksom, nu jävlar får du faktiskt ta tag i saker och ting. Min mamma hade aldrig velat att jag grävde ner mig.
I dag har han en bra relation med hela sin familj. Men så har det inte alltid varit.
– När jag var yngre så kunde jag ofta vara avundsjuk på min bror. Han pluggar till läkare, har skrivit 2.0 på högskoleprovet, varit och krigat i Afghanistan. Tidigare var jag innerst inne lite avundsjuk, lite missunnsam. Men nu i stället är jag stolt över min bror. Jag gillar att skryta om min brorsa nu, säger han och ler.
Innebandyn har följt honom genom livet och han är lagkapten i SK Vide i division tre.
– Jag har aldrig i hela min karriär varit lagkapten tidigare. Anledningen till det är mitt temperament. Jag har inte alltid haft en bra relation med domarna på planen. Men nu har jag fått lägga band på det och i stället föregå med gott exempel. Det är kul att känna det ansvaret.
Han berättar om den gången han fick vara med på en försäsong med Storvreta. Det blev inte mer än så, men han känner flera av spelarna i laget som nyligen var med och tog VM-guld.
– Det är kul för Storvretagrabbarna. De är väldigt ambitiösa och duktiga, säger han.
Att resa är annars hans kanske största intresse. Oftast till Grekland, men även till Thailand och Kanarieöarna.
– Jag tror att jag har varit i Grekland femton gånger. Grekland är fantastiskt. Jag har varit runt på andra ställen men ingen plats har fångat mitt hjärta på samma sätt.
Och så älskar han housemusik. Det lyser i hans ögon när han pratar om den belgiska festivalen "Tomorrowland", som varje sommar samlar 80 000 som dansar i en liten by utanför Antwerpen.
– Det är magiskt. Folk brukar fråga "Är de så där bra som på Youtubevideorna?" Då brukar jag säga: "Det är ännu bättre". Det går inte att förklara.
Det är inte första gången han intervjuas av UNT. Som nybliven student fick han en gång frågan "Vad har du för råd till andra som ska ta studenten?"
– Se till att inte växa upp. Var barn så länge du kan och ha så roligt som möjligt, sa jag. Och nu när jag blickar tillbaks dryga tio år senare så kan jag faktiskt vara nöjd. Jag följde mitt eget tips. Jag har levt livet, säger han.