”Det är de små, små detaljerna som gör det” sjöng Povel Ramel, och en liten detalj avgjorde Jörgen Bohlins framtida yrkesbana, vill han i alla fall själv tro. Men vi kommer till det längre fram.
Han är född i Motala, men följde i fyra–fem-årsåldern med när föräldrarna flyttade till Köping. I den åldern har man heller inte mycket att sätta emot. Men det var en stad som han kom att trivas bra i.
– Jag spelade bandy, det var det jag utövade mer på allvar. Och så tennis. Sedan var jag elevrådets ordförande, sammanfattar Jörgen Bohlin sin uppväxt. Han tillägger att han ”halkade in i” Konservativ Skolungdom.
– Men jag trivdes inte, så jag gick ur. Till mitt försvar skall sägas att jag inte betalade någon medlemsavgift, minns han och vi kommer överens om att det funnits en tradition inom de politiska ungdomsförbunden att inte vara så noga med just den saken.
– Långt senare, när jag flyttat därifrån, utsågs staden till Sveriges tråkigaste stad. Jag vet inte vem som utsåg den till det, men helt orättvis var det väl inte. Fast staden hade ett rikt musikliv och många bra jazzmusiker.
Vid studenten fick han i engelska muntliga förhöret redogöra för en då inflammerad fråga, den sydafrikanska apartheidregimen, som han, som så många andra, inte gillade. Men han såg att censorn mulnade till, så han ritade en gubbe som såg sur ut.
– Och efter förhöret sade min lärare att allt anteckningsmateriel skulle lämnas in. Censorn kanske inte gillade min teckning. Jag tror det var därför jag fick mitt betyg i engelska sänkt från AB till Ba, vilket gjorde att jag inte kom in på Handels, säger Jörgen Bohlin och ser själv inte alldeles övertygad ut.
Därefter följde militärtjänst och sedan blev det dags för studier i Uppsala. Han upptäckte då, som så många före och efter honom, att Uppsala hade så mycket annat att bjuda på, vid sidan av studierna – eller kanske i stället för studierna. Där fanns nationslivet, på V-Dala nation, där han debuterade som vice fanbärare och slutade som förste kurator, under det första året med det nya nationshuset. Där fanns kårlivet, där han satt i kårstyrelsen och en termin var vd för den kårägda Intressebyrån, som efter en väldig blomstringsperiod hade fallit ihop som ett korthus och som han sattes av avveckla. Och så fanns det mer informella sammanslutningar som Gastronomiska klubben och Juvenalorden.
– När vårt nya nationshus hade invigts var vi artistbokarna Telstars tredje största kund. Vi hade Cornelis, Gals and Pals och Olle Adolphson här, minns han.
Men allt detta engagemang hade också sin baksida.
– Efter fyra år i staden hade jag cirka två terminers studier avklarade. Men sedan gjorde jag resten av min jur kand på ett och ett halvt år, sammanfattar han sin studiekarriär.
I detta skede av intervjun går hustru Inger förbi och frågar om han sagt att han gått till samma hårfrisör sedan 1971, vilket härmed meddelas läsekretsen.
Sedan fyraårsåldern hade Jörgen Bohlin med föräldrarna åkt till fjälls på vintrarna, något han fortsatte med också under studieåren.
– Det hände att jag var tre fyra månader i fjällvärlden, vilket gjorde att jag fick många tillfällen att umgås med den samiska befolkningen där. Och när jag skrev slutuppsatsen i juridik handlade den om samerna i den svenska rättsordningen, berättar han.
Han kontaktades av Samernas riksförbund och biträdde vid det stora skattefjällsmålet.
– Men det dröjde till 1974 eller -75 innan jag blev anställd där, från 1981 som förbundsjurist. Där var jag sedan fram till pensionen. Men jag har en egen juridisk byrå och via den driver jag fortfarande en del frågor.
Till det mer spännande han sedan ägnat sig åt räknar han att han var med och startade Grafikverkstan Godsmagasinet i Uttersberg.
– Där har vi med lite landsbygdsstöd skaffat en fullständig grafisk verkstad, för alla grafiska tekniker utom djuptryck. Det kanske inte tar så mycket tid i almanackan, men det ger en hel del intellektuell stimulans, avslutar Jörgen Bohlin.