Michael Nyqvist är en av Sveriges främsta skådespelare, med framgångar i såväl Lars Noréns pjäser som i filmen ”Så som i himmelen”. Världssuccén med filmatiseringen av Stieg Larssons ”Millennium”-triologi har spätt på hans stjärnglans och öppnat för en internationell karriär med filminspelningar i bland annat Italien, Frankrike och Hollywood – som filmen ”Mission impossible – Ghost protocol”.
– Det är roligt att jobba över hela världen och träffa kolleger som har samma nojor som jag, säger han.
Dagen efter intervjun ska han till Danmark och spela försvarsadvokat – en huvudroll helt på danska.
– Det är jävligt svårt, men jag gillar utmaningar. Det har hänt att jag stått med 150 sidors manus och fått gråtattacker. Men jag är envis som fan.
Trots världsberömmelse är törsten efter bekräftelse osläckbar och självtvivlet gör sig ständigt påmint.
– Det är som att gå på barnkalas utan att känna att man får vara med. Jag hatar det.
Han minns fortfarande smärtan från premiärkvällen av ”Antigone” på Dramaten för tolv år sedan. När han bugade ”med arslet i vädret” för applåderna snappade han upp en kommentar från en dam på första raden: ”Så bra var han inte”.
Självtvivlet och bekräftelsetörsten är sprungna från en uppväxt som adopterad.
– Det präglar vartenda steg jag tar på gott och ont. På något vis kan jag känna mig som en andra sortering – någon ville inte ha mig. Sådant sätter sig. Å andra sidan vet jag att det alltid finns ett alternativ, en slags adoptivfamilj; om jag hamnar i en dålig miljö behöver jag inte stå ut. Det har gett mig frihet och gjort att jag sökt mig till olika platser i mitt arbete.
När det ifrågasättande drevet pågår inombords ger en hygglig självkänsla stadga. Den har nog sitt ursprung i adoptivföräldrarna.
– Min mamma var väldigt driven i att inte ta skit. Den sidan högaktade jag och tyckte om.
Och pappa var brottmålsadvokat med ett påtagligt rättspatos. Nu ska alltså sonen gå i pappas fotspår, åtminstone på vita duken. Men rättspatoset smittade av sig redan till tonåringen Michael.
– Jag ville bli Raoul Wallenberg och rädda folk. Jag hade patos, men visste inte hur jag skulle kunna använda det. Jag var vilsen.
I sin iver att förstå skeenden spelade han för sig själv orättvist behandlade personer, uppenbarligen med stor övertygelse.
– Jag skrämde skiten ur mig själv.
Ett drygt decennium senare medverkade 30-årige Michael Nyqvist i Lars Noréns pjäs ”Personkrets 3:1”, om de utslagna i samhället.
– Det var mitt genombrott som skådespelare. Vägen dit var bara en hinderbana.
Nu har 25 år gått, men drivkraften har förblivit densamma. Nyfikenhet.
– Jag är nyfiken på hur vi människor fungerar. Ungefär två procent av mänskligheten har fått skådespelarbegåvning så man måste förvalta gåvan väl. Det är underbart att vara ett språkrör som hjälper människor att förstå sig själva. När någon har förstått en roll så inser man något som man inte vågar säga för sig själv.