För dagens jubilar handlar det mesta om att få tiden att räcka till. Ett krävande men stimulerande lärarjobb, familjen och barnens olika aktiviteter lämnar för närvarande inte mycket tid över till annat.
Vi träffar Pernilla Lundh Sandgren på Fyrishov.
Hon har just lämnat över ansvaret för dottern Julia nio år till simläraren som håller i träningen av en grupp lovande juniorer. Det innebär en halvtimmes paus i ”livspusslet”. Den använder hon till att låta sig intervjuas av UNT Gratulerar.
Pernilla Lundh Sandgren växte upp i västmanländska Hallstahammar. Och om denna kommun skulle behöva en ambassadör har vi ett förslag: Utnämn dagens jubilar till jobbet. Thore Skogman, även han född och uppvuxen där, har visserligen redan satt Hallstahammar på kartan. Men han finns ju tyvärr inte längre.
– Hallstahammar är ett litet och tryggt ställe. Det var jättebra att växa upp där.
En annan sak som var väldigt bra i Hallstahammar var skolan. Hon älskade skolan och sina lärare och längtade till och med tillbaka dit under loven, berättar hon. Det var under skoltiden tanken att bli lärare väcktes.
– För mig var, och är, skolan en väldigt positiv miljö. Och jag tycker fortfarande att lärarjobbet är världens bästa jobb, även om det blivit en del försämringar på sistone som till exempel för mycket dokumentation. Det tar tid från undervisningen och det är ju den man vill ägna sig åt.
Efter gymnasiet sökte hon 1994 in på grundskollärarprogrammet vid Institutionen för lärarutbildning i Uppsala. Första jobbet fick hon i Huddunge skola i Heby kommun dit hon busspendlade under sex år. Platsen för nästa lärarinsats var Morgongåva dit hon också busspendlade. Och det har hon fortsatt med, först under några år till skolan i Almunge och sedan 2008 och alltfort till Bälinge skola. Pendlandet som sådant har hon inget emot.
– Den tiden använder jag till mentala förberedelser och till att varva ner.
Parallellt med lärarjobbet arbetade hon under några somrar för Student Travel Schools (STS) som lärare i engelska. Intresset för språket hade väckts tidigt men blev ännu starkare under de nio veckor hon jobbade som au pair i Irland 1999. Sommaren därefter reste hon med en grupp elever till Torquay i södra England och somrarna därpå till Hastings respektive Bournemouth. Hennes uppgift var att som kursledare undervisa i engelska men också att ha ansvar för eleverna.
– En del fick hemlängtan och andra fann sig inte till rätta i de familjer de placerats. Men för det mesta trivdes eleverna och blev säkra på språket.
Som redan framgått har mycket i hennes liv handlat om att få det så kallade livspusslet att gå ihop. Särskilt knepigt var det när hon under fem år var ensamstående förälder till dottern Julia. Men tack vare att hennes föräldrar och vänner ställde upp ordnade det sig.
För fyra år sedan träffade hon sin man Tom, också han lärare, och nu har familjen utökats med i dag tvåårige sonen Malte. Så livspusslet lär fortsätta att vara en utmaning för dagens jubilar.