Uppsalas rampljus passar bäst

- Det är inget vidare. Ena dagen känner jag mig som en pojkvasker och den andra som en gammal gubbe.
Han kom från en tolvdagarsturné på Gotland i går och ska vidare till Sorsele nästa vecka. Panikteatern, som Ronald Brandel är med i, turnerar ständigt över hela Sverige. Besöker bygdegårdarna i de minsta orterna och spelar för dem som kanske aldrig går på teater annars.
- Det minsta stället jag spelat på var i Bäckmyran utanför Lycksele, där fanns fyra gårdar och en bygdegård. Vi hade helt fullt på förställningarna.
Ju mindre ort, desto större intresse för att se teater, verkar det som. I större städer kan det vara svårt att väcka uppmärksamhet.
- I en liten ort blir det här en riktig händelse, en stor grej.
Teatertruppen har genom åren fått många, goda vänner runt om i landet.
- Flera av oss längtar till turnéerna, de är en behaglig tillvaro. Dessutom innebär det att man också är hemma långa perioder i sträck och hinner vara mycket med familjen, berättar Ronald Brandel som har gett sig själv ett löfte om att inte stressa mer i livet. En gång i tiden var han på väg att kliva på det tåg som innebär kändisskap, kindpussande och fester på Café Opera. Det var när han i mitten av 1980-talet var programledare för Unga Tvåan i SVT.
- Då blev man igenkänd på gatan. Men det livet var inget för mig. Jag ville vara med mina barn. Jag hade precis skilt mig och ville inte bli någon sorts varannan helg-pappa som man lätt blir. Jag har svårt att förstå de pappor som väljer att bara vara med barnen så sällan.
I stället flyttade han tillbaka till Uppsala och Lilla teatern, hans käraste arbetsplats.
- Ja, oj vad man trivs här. Det är svårt att föreställa sig att jag någonsin skulle kunna lämna det.
Är han hemma en ledig lördagskväll åker han gärna ner och sitter i biljettkassan till barnteaterföreställningarna som spelas på Lilla teatern.
- Jag älskar teater för barn. Skolföreställningar är så viktiga, en del barn får inte se teater annat än i skolan.
Från början kommer Ronald Brandel från Filipstad, och flyttade till Uppsala för att studera. Efter en fil kand var framtiden lite obestämd, tills han fick höra om en annons om en studentteater som sökte en regissör till en barnpjäs.
- Jag tog med ett manus och gick dit. På den vägen är det.
Det var 1972, sedan dess är teatern hans liv men redan innan dess var den ett stort intresse.
- Jag var faktiskt med i en tv-serie redan 1968, Gänget hette den och jag spelade gängledaren Kurt. Det var förstås en jättegrej för en ung kille på den tiden!
Hade han inte blivit skådespelare kanske det hade blivit lärare i stället.
- Lärare beundrar jag, de ska stå där och inspirera och entusiasmera varje dag. Det är egentligen tillfälligheter som avgör vad man gör här i livet. En period hade jag en firma som importerade cyklar från Kina.
Sin 60-årsdag tänker han fira så lite som möjligt.
- Jag festar gärna men inte i samband med någon bemärkelsedag. Det känns inget vidare att fylla 60, det var det inte att fylla 50 heller. Jag hade ingen 40-årskris, utan det är nu man börjar känna att man har framtiden bakom sig fast man egentligen har massor kvar.

Uppsalas rampljus passar bäst

Födelsedagar är något som 60-årsfyllande skådespelaren Ronald Brandel gärna skulle slippa.