Sedan Emma Colnerud Nilsson flyttade till Uppsala har hon fått höra en del om sin dialekt. Folk brukar fråga: ”du är från Norrköping va, typ?”. Då brukar hon svara: ”nästan rätt”. Emma har bott i Linköping i hela sitt liv tills för två år sedan då hon flyttade till Uppsala. Ändå känns staden redan som hemma.
– Jag har märkt att städerna är ganska lika. Båda är studentstäder, har en å som flyter igenom citykärnan, och de är nästan lika stora.
Emma flyttade hit för ett jobb som kemist på Eurofins Pegasuslab. På företaget analyserar hon luftprover från hus som till exempel skulle kunna ha fuktskador.
– Man gör en samhällstjänst. Jag hjälper personer med deras välbefinnande. Det är extra roligt när det kommer in prover som inte ser ut som vanligt. Då får man luska lite.
Efter att Emma tagit en kandidatexamen i kemi- och bioteknik och en magisterexamen i kemi arbetade hon på Rättsmedicinalverket. Där analyserade hon bland annat blodprov från brottsplatser. Efter två år gick hennes vikariat ut. Hon fick en konsulttjänst i Uppsala och jobbade här i några månader. Sedan var hon arbetslös, men dock inte sysslolös. När hennes gamla arbetskamrater ringde från Uppsala och frågade hur det gick nere i Linköping berättade Emma att hon hade fullt upp. Hon hjälpte bland annat till på den ideella föreningen Resurspoolen. Flera gånger i veckan gick hon promenader med pensionärer som annars inte kom ut ofta från sina äldreboenden.
– När man inte har fullt upp med annat så finns det mycket man kan hjälpa till med. Det tycker jag att fler borde tänka på. Jag fick ingen lön, men jag fick ju tillbaka så mycket tacksamhet. Det lever man länge på.
Medan Emma tog promenader och fikade med pensionärer sökte hon också efter jobb i hela landet. Det blev till slut Uppsala igen.
Emma blickar upp mot domkyrkan på andra sidan ån.
– Här är det verkligen fint, säger hon.
Det har blivit många promenader längs ån. Stadsparken är hennes favoritställe, och fallet vid restaurangen Tzatsiki. Hon har promenerat mycket i staden, nu senast i Vårdsätra och Sunnersta längs vattnet.
– Man får lära känna en stad mycket snabbare om man går. Jag brukar åka till Stockholm och promenera eftersom jag bor så nära nu. Då märker man att staden inte är så himla stor. Och när jag är utomlands gillar jag att utforska genom att ta promenader snarare än att åka buss.
2008 reste Emma jorden runt med en vän till nio olika länder under tre månader med en ryggsäck var. Det var en resa som hon aldrig kommer glömma.
– Jag tror inte att jag har smält hela resan än. Den har gett oss hur många minnen som helst som jag och min kompis aldrig kommer kunna sluta prata om. Alla människor man träffade och all mat man fick testa. På Dominikanska republiken träffade vi några på stranden en dag som frågade om vi ville följa med till en bar. På dagen. Vi tyckte att de verkade trevliga, så vi gick dit i bikini till en strandbar och där var det dans. Vi åt, drack och dansade som att det var på kvällen, men det var mitt på dagen. Vi dansade samba och en annan dans som heter reggaeton. Den dansen hade vi aldrig dansat förut. Allt var otippat, spontant och jättehärligt.
På hemmaplan dansar Emma gärna bugg och sjunger i kör. Körsången har funnits i hennes liv länge, men sedan hon flyttade från sin senaste gospelkör i Linköping har det ännu inte blivit av att börja i en ny.
– Jag har varit sugen på att börja. Jag har testat Caroline af Ugglas kör, men den senaste terminen har inte passat för mig. Det lutar åt att börja i höst. Det skulle vara kul att sjunga i en sån kör där man inte följer exakta noter och har sångprov, utan bara sjunger för att det är roligt.