Dagens jubilar hade under sin barndom och uppväxt två smeknamn (och inget av dem var Clabbe).
Han gick i realskolan under den tid då svenska ungdomar delades upp i två läger: de som gillade Tommy Steele och de som gillade Elvis Presley.
– En gång kom det fram ett gäng killar ur Elvislägret och frågade mig: ”Tommy eller Elvis?” Mitt svar kom direkt: ”Nä, Mozart”. Att jag inte åkte på en propp den gången! Sedan fick jag heta Mozart en tid.
Det andra smeknamnet, för han uppfattade dem inte som öknamn, var Milan.
– Jag var ivrig fotbollsspelare på olika planer i Ålsten. Av min moster Gull fick jag 1955 en riktig Milantröja, inköpt i Milano, som jag sedan bar tills den upplöstes i atomer. Så bland fotbollskompisarna fick jag heta Milan, berättar han.
Förklaras bör kanske att detta skedde under Gre-No-Li-perioden, då Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm spelade i AC Milan och hade Zlatanstatus i Italien och i Sverige.
Under realskoletiden i Bromma högre allmänna läroverk såg han som 14-årig en lapp på skolans stora anslagstavla. Det var en gymnasist som ville starta en musikcirkel.
– Jag gick dit direkt. Att de andra i gruppen var en handfull sofistikerade gymnasieelever i 18–19-åldern, några med inrökta pipor och manchesterkavajer med armbågslappar i skinn, och jag bara en sketen liten realskolegrabb, det hade jag inte en tanke på. Men de accepterade mig och såg mig som en jämbördig. Det var första gången jag märkte att musikupplevelser suddar ut åldersgränser, säger Claes af Geijerstam.
Den musik som gällde var den klassiska, och den kom att dominera hans liv ännu mer sedan han själv blev gymnasist. Han satt ensam hemma och lyssnade på musik på lördagskvällarna.
– Jag var mer gubbe då än jag är nu, vid 70. Inget gängliv med jämnåriga, utan jag satt med en tebricka, med en rutig pläd över knäna för trivselns skull, framför brasan och lyssnade på musik.
Men mycket av detta förändrades när han höstterminen 1965 kom till Uppsala. Han började läsa musikvetenskap och en helt ny musikvärld öppnades för honom.
– Det var då jag upptäckte jazzmusik – och Beatles. Det var ett helt nytt leverne, med studentliv. Jag blev spexpianist på Stockholms nation. Och på musikinstitutionen blev jag kvar i 45 år.
– Den tiden, på slutet av 60-talet, var jag i samklang med min samtid. Kanske enda gången, när jag tänker efter. Jag är till exempel enormt tacksam för att jag inte är ung i dag. Vår tids stora sjukdom tycker jag är rädslan för tystnad. Alla går omkring med hörlurar och är uppkopplade hela tiden.
Men han hann med annat än studentliv och att uppleva sin samtid. Bland annat skrev han en avhandling om mexikansk folkmusik.
– Men den vill jag helst inte prata om. Preskriptionstiden för mord är 25 år och avhandlingen gjordes för 35 år sedan, så jag tycker att jag kan få slippa den nu.
Vi pratar i stället om musik och frågan om att ”förstå” musik kommer upp.
– Vad då förstå? Musik upplever man genom känslorna. Musiken skall tala direkt till en. Det är inget fel att man kan en del, men det finns inget att ”förstå”. Det var det som gjorde att jag slutade recensera musik. Då fick jag sitta och analysera vad som var bra och vad som var dåligt och framför allt fundera på hur jag skulle formulera det jag upplevde. Till slut kände jag att jag höll på att förlora förmågan att uppleva musik, minns han.
Förutom att under nätterna skriva och arrangera körmusik har han börjat titta i gamla släktpapper och har bland annat förstått att hans mamma Brita nog fick en del hjälp av hans pappa när hon översatte Nalle Puh-böckerna.
– Men Nalle Puh är nog den litterära figur som jag känner mig mest befryndad med. Jag känner igen mig i hans förmåga att sitta på en gärdsgård och fundera för sig själv, och vara nöjd med lite, avslutar Claes af Geijerstam.