Lunchdags på Forsmarks kärnkraftverk och det brusar av röster i matsalen. Klungor av män strömmar in. Och så en tjej.
– För att vara en så mansdominerad arbetsplats är stämningen väldigt bra, och på projektkontoret där jag jobbar är könsfördelningen ändå hyfsad. Men tillsammans med de äldre männen blir det ibland tydligt att jag är en ung tjej, säger Therese Eriksson och ser sig omkring i matsalen.
Som liten tänkte hon sig en framtid som marinbiolog, mest på grund av en vurm för späckhuggare.
– Men jag insåg rätt snabbt att sannolikheten att få jobba med just späckhuggare var pytteliten.
I stället utbildade hon sig till byggingenjör. Ingenjörs- och projektledarjobbet på Forsmarks kärnkraftverk beskriver hon som speciellt. Projekten hon arbetar med får hon inte berätta om, och fotoförbudet gör att fotografen i stället måste bjudas hem till lägenheten i Uppsala.
– Men jag kan säga så mycket som att det är massor på gång här ute, med bygget av personalbostäder vid Igelgrund och det kommande slutförvaret. Det gör det intressant att stanna kvar på den här arbetsplatsen, säger hon.
Fascinationen för ”konstruktioner, planlösningar, häftiga broar och dammar” går hand i hand med ett stort inredningsintresse.
– Jag köpte världens skabbigaste lägenhet på Vaksalagatan för några år sedan. Trots läget var det ingen som ville ha den. Sladdar hängde fritt i köket, tapeterna var bubbliga och det var smutsigt överallt.
Våningen har totalrenoverats helt efter Therese Erikssons önskemål och nu är den hennes dröm.
– Lägenheten är min bas.
Och en bas kan behövas när man ofta är ute på resande fot. Barndomens Flogsta, Sunnersta och Eriksberg byttes direkt efter studenten ut mot Australien och Nya Zeeland.
– Jag åkte ensam med rosa bussarna som nittonåring och två veckor efter att jag kom tillbaka till Sverige flyttade jag till Norge.
Ett efter ett har Therese Eriksson bockat av de livsmål som hon satte upp på en lista under sin gymnasietid – croupierjobb, fallskärmshopp, dykcertifikat.
– Och bungyjump! Jag har hoppat fem gånger. Första gången jag provade på fick jag ett erbjudande om ett andra hopp för halva priset så det gjorde jag förstås. Men mamma är inte så glad över min äventyrliga sida. När jag ringde hem från Nya Zeeland första gången förstod hon direkt att jag hade hoppat utan att jag behövde berätta det.
Vid det här laget har Therese Eriksson rest i stora delar av världen, men att överge Uppsala har aldrig fallit henne in.
– Uppsala är Uppsala och jag kan egentligen inte tänka mig att bo någon annanstans. Stockholm är visserligen fint men alldeles för dyrt, säger hon.
Och så har ju födelsestaden ännu en viktig fördel.
– Arlanda ligger ju faktiskt närmare Uppsala, säger Therese Eriksson med ett leende.
Trettioårsdagen firar jubilaren dubbelt upp – först under solen i thailändska Phuket, och strax efter hemkomsten med ett trettiotal gäster i Uppsala.
– Temat för festen är Disney men vem jag ska klä ut mig till är hemligt. Först funderade jag på Ariel i Lilla sjöjungfrun men jag kan meddela gästerna att hon är bortbytt. Fast jag ska fortfarande färga håret rött, säger hon hemlighetsfullt.