Från barndomshemmet i byn Prästholm i Norrbottens glesbygd kom dagens jubilar till Uppsala på 1940-talet.
Att ta studenten var ingen självklarhet där Nanny Fröman växte upp. Tvärtom. Att fortsätta med universitetsstudier var än mer ovanligt. Och hade det inte varit för en uppmuntrande folkskollärare i hembyn och ett stipendium som skulle bidra till kost och logi hade det nog inte blivit någon utbildningsklassresa för dagens jubilar. Någon annan uppbackning hade hon inte. Men inte heller något motstånd från familj eller annat håll, betonar hon.
Som framgår av faktarutan är hon mycket språkintresserad. Men av olika skäl blev det reallinjen i stället för latinlinjen i gymnasiet. Och när hon kom till Uppsala upptäckte hon snart att det var fysik hon ville ägna sig åt.
Efter avslutade fysikstudier på grundexamensnivå erbjöds hon 1948 att bli amanuens på institutionen. Hon tackade ja och det gjorde det möjligt för henne att börja arbeta på en licentiatavhandling.
1966 disputerade hon, som första kvinna, i teoretisk fysik vid Uppsala universitet.
Vi träffar henne på äldreboendet Andreas Ands Minne, som sedan i påskas är utlokaliserat från Luthagen till Frodegården i Fålhagen i väntan på renovering som skall vara klar i mitten av december i år.
Nanny Fröman tar emot oss i sitt rum som är betydligt rymligare än det hon disponerat tidigare på Andreas And, berättar hon.
På ett bord framför teven ligger en laptop, en liten dator, som hon tidigare använt flitigt. Rummet är ljust och fräscht men ändå längtar hon ”hem”.
– Det är bra här men jag ser fram emot att flytta tillbaka till Andreas And. Där har vi en så fin gemenskap och så god mat.
Vi hennes sida finns vid intervjutillfället hennes kontaktperson Carina Lövgren som säger att hon har fått en ny vän sedan hon träffade dagens jubilar.
– Jag beundrar Nanny. Hon vill aldrig framhäva sig själv, trots att hon är så kunnig, verbal och intressant att lyssna på. Vi har haft jättemycket roligt tillsammans.
Och så berättar hon om hur de båda blev i det närmaste strandsatta när de skulle göra ett besök i jubilarens hem på Skolgatan i Uppsala.
När de skulle ta sig tillbaka ner till entréplanet strejkade hissen. Men ner kom de i alla fall till slut – efter en formidabel kraftinsats från bådas sida, ackompanjerad av mycket pust och stön och skratt. Nanny Fröman behöver egentligen sin rullator för att förflytta sig. Men den hade hon alltså ingen större nytta av i de branta stentrapporna. Men ”nedstigningen” slutfördes lyckligt och vi kan alltså lägga ett gott humör och ”fighting spirit” till listan på de goda egenskaper som Nanny Frömans kontaktperson redan listat.
Något annat vi noterar och resonerar kring (med viss avund) är jubilarens ungdomliga utseende. Knappast en rynka och därtill alldeles äkta och ursprunglig hårfärg trots de nittio åren.
– Jo, säger hon och ler, det får du gärna skriva. Men det är inget jag behövt bekymra mig om eller göra något åt. Det är helt naturligt.