Tack vare viljan lyckades han vända föräldrarnas motvilja till hans skådespelarkarriär till ett helhjärtat stöd.
Özz Nûjen har jämt fullt ös. Han har just avslutat en säsong som kritiker- och publikrosad Puck i Shakespeares En midsommarnattsdröm på Uppsala stadsteater. Under våren har han också spelat in den franska långfilmen Si tu meurs, je te tue (If you die, I kill you, lyder den engelska titeln). Men trots det har han inga planer på att vila.
Han spelar in ett, ännu så länge hemligt, tv-program, är i färd med sommarturnén Sunny standup, fortsätter att utbilda nya ståupp-förmågor på Boulevardteatern och ska uppträda på restaurangen Fåfängan med sin Standup Comedy-klubb hela sommaren lång.
– Jag gör det som jag tycker är kul – som regissör, skådespelare – och ståuppkomiker. Att få folk att skratta är det roligaste som finns, en gåva.
Får du aldrig nog av bekräftelse?
– Hade det viktigaste varit att bli uppmärksammad hade jag ägnat mig åt annat: dokusåpor eller bankrån. Men jag gör det för att det är kul, och viktigt. Jag skämtar om viktiga saker och har alltid samhällspolitiska baktankar. I stället för att agitera skämtar jag. Om humorn har tillräckligt med kraft i sig kan den sprida sig som en löpeld och så småningom kanske förändra samhället.
Var exakt står du politiskt?
– Med båda fötterna på jorden, svarar han blixtsnabbt.
Engagemanget är nog sprunget ur uppväxten i Stockholmsförorterna Rinkeby och sedermera Järfälla.
– Uppväxten var full med äventyr, sorgliga som roliga. Fast ungdomsperioden var inte lätt. Jag sökte efter min identitet och var rätt stökig. Jag var inte rädd för någon och om jag hamnade i ett bråk backade jag inte. Ändå försökte jag att vara snäll, även om jag inte alltid var det.
Sökandet kulminerade under militärtjänsten i Boden. Han tänkte på tiden innan han kom till Sverige som åttaårigt flyktingbarn från Kurdistan, på hur gärna han stod inför folk och underhöll. Speciellt den gången då han imiterade kändisar efter inspiration från turkiska motsvarigheten till Gäster med gester. Hans farbror skrattade ordentligt, vilket gav blodad tand ännu i 19-årsåldern. Så han kom underfund med att han ville stå på scen, roa och oroa, påverka och göra något som skulle fylla honom med stolthet.
Men planerna på en skådespelarkarriär stötte på hårt motstånd hos föräldrarna. Alla syskonen är högskoleutbildade och själv var han tänkt att bli läkare.
– Men jag hade en fruktansvärt stark vilja, jag har mer vilja än talang. Så jag frågade mina föräldrar om de inte ville se mig lycklig. Efter det stödde de mig helhjärtat. I gengäld försöker jag att vara en så bra medmänniska som de har uppfostrat mig till, säger Özz Nûjen.