Nina Ivarsson är uppvuxen i Fålhagen, men bor idag i en lägenhet på Kvarngärdet. På väggen hemma i hennes kök hänger en stor tavla som är målad av sambon Petrus. De träffades för tio år sedan på Wiks folkhögskola, där de båda gick skrivarlinje.
Folkhögskolan, som ligger cirka två mil sydväst om Uppsala, gjorde ett starkt intryck på Nina. Så starkt att hon efter att ha studerat litteraturvetenskap vid Uppsala universitet vidareutbildade sig till folkhögskolelärare i Linköping och återvände till den välbekanta miljön för att undervisa.
– Genom Wik har jag fått ägna mig åt skrivandet och annat jag tycker är viktigt. Där har jag lärt känna mig själv och vad som gör mig lycklig, säger hon.
Nina har alltid varit intresserad av att skriva, men konstaterar i samma andetag att skrivintresset egentligen bottnar i ett passionerat läsintresse. När hon studerade litteraturvetenskap i Uppsala ville hon gärna bli kulturjournalist, något hon sedan valde bort för att istället inrikta sig på lärarrollen, parallellt med det egna skrivandet.
Hon konstaterar att hon inte är bekväm med att försöka slå sig fram i en bransch med stenhård konkurrens, att det aldrig har varit hennes drivkraft.
– Snarare än att leva efter mottot ”what does not kill you makes you stronger”, så tänker jag att det man gillar och trivs med är det som gör en starkare på sikt.
I dag är Nina fritidsledare på KFUM Gottsunda fritidsgård, där hon arbetar med barn och ungdomar i åldrarna 10-18 år. Samtidigt har hon de senaste åren skrivit på en roman, vars karaktärer till stor del är inspirerade av de människor hon dagligen möter i Gottsunda. Hon beskriver det som att idén till boken och dess karaktärer en dag bara ”dök upp” och blev tydliga för henne.
– Romanen ligger någonstans i gränslandet mellan barn- och vuxenbok och skildrar två barns liv i en svensk förort. Både barnen kommer från trassliga bakgrundsförhållanden och börjar ses ute i skogen vid en sjö och blir vänner i hemlighet.
Yrkesvalet fritidsledare är inte något Nina ångrar. Även om hon inte hade gissat att det var där hon skulle hamna, kan hon idag inte tänka sig ett mer meningsfullt och utvecklande jobb. Hon beskriver det som att arbeta i det riktiga livet, där hon varje dag ställs inför nya situationer.
– Det finns mycket kärlek i yrken där man jobbar med människor, det jag ger får jag tillbaka genom barnen och ungdomarna. I andra sammanhang tycker jag det låter klyschigt, men på fritidsgården finns det en känsla av att vi är en familj, trots att vi inte besläktade. Det är en känsla jag tidigare bara har upplevt under tiden på folkhögskolan.