Vi tar hissen till fjärde våningen och Cecilia Wikström öppnar dörren, klädd i träningskläder.
– Du ser ju hur jag är! Jag har alldeles för mycket för mig. Kommer precis från gymmet så jag måste ta en dusch nu. Är det okej? Ta dig en kopp kaffe. Jag är snart klar.
Nu har fotografen anlänt och dagens nyduschade jubilar tar oss med på en visning av den ljusa och trivsamma våningen dit hon precis flyttat från sitt radhus i Luthagen. Vi börjar på en av balkongerna som har en utsikt som inte bara är avundsvärt uppsaliensisk utan dessutom har en speciell betydelse för henne.
– Härifrån kan jag se huset med den lilla ettan jag bodde i när jag kom till Uppsala som student. Och Slottet där jag bodde när Jan-Erik var landshövding och Domtrapphuset dit vi flyttade från Slottet. Och så Domkyrkan där jag hade min arbetsplats under många år. Så nu känns det som om cirkeln är sluten. Jag är tillbaka i det kvarter där mitt Uppsalaliv började. Men det har varit litet jobbigt med omställningen för jag stortrivdes i radhuset på Sysslomansgatan.
Innan hon kom till Uppsala för att läsa teologi hade hon hunnit med en hel del. Bland annat hoppat av gymnasiet hemma i Kalix och ”rymt” till New York där hon tillsammans med en kompis hyrde ett minimalt rum på Manhattan. De sov på madrasser på golvet, pluggade teater på dagarna och livnärde sig på diverse jobb.
Efter ett och ett halvt år återvände hon till Sverige. För innerst inne hade hon alltid vetat vad hon ville bli när hon blev stor. Präst nämligen. Och för det krävdes att hon tenterade sina studentbetyg innan hon började läsa teologi i Uppsala.
Hon prästvigdes i juni 1994 och fick sedan sin första tjänst i Gimo.
– Jag trivdes så bra att jag förmodligen varit kvar i Gimo än i dag om jag inte erbjudits ett nytt jobb. Har alltid trivts på mina arbetsplatser och faktiskt aldrig sökt ett jobb i hela mitt liv. Men eftersom jag är nyfiken och alltid vill veta mer har jag tackat ja till nya erbjudanden.
Det är som politiker hon är mest känd för läsekretsen. Redan som 18-åring blev hon medlem i Folkpartiet, inspirerad av partiets på den tiden ledande namn, Per Ahlmark.
– Hans engagemang för en solidarisk internationell politik gjorde starkt intryck på mig.
Hon valdes in i riksdagen 2002 och är sedan 2009 Europaparlamentariker och, som enda svensk, ordförande i ett av parlamentets utskott, petitionsutskottet.
– Vi fungerar som en bro mellan medborgarna och EU:s institutioner. Enskilda personer kan skriva direkt till oss och få igång en process som i slutändan kan leda till ny eller ändrad lagstiftning. Vi får in mer än 3 000 framställningar per år så jobbet är stort och viktigt.
Hennes engagemang i flyktingfrågan är väl känt. UNT har publicerat två artiklar på debattsidan, 19 september och 13 oktober, som hon skrivit i ämnet.
– EU byggdes i ruinerna efter andra världskrigets fasor, för att säkra en varaktig fred och för att garantera alla människors grundläggande rättigheter.
När denna artikel publiceras har Cecilia Wikström precis återvänt från Tunisien där hon bland annat träffat några av årets fredspristagare. Hon var där med kolleger från EU-parlamentet för att tala med regeringen och myndigheter om samarbetet med EU i flyktingfrågan.
Födelsedagen ser hon fram emot. För att fylla femtio är inget hon har problem med, deklarerar hon. Särskilt om man betänker alternativet.
– Äntligen har åren hunnit ikapp mig. Förr var jag oftast yngst, nu är jag ofta äldst – och jag gillar det.