Är man född och uppvuxen i ett litet samhälle som Bjuv, så lär man sig uppskatta det som sticker ut och bryter mot jantelagen. Dagens jubilar Nils Olsson finner sig därför väl till rätta i Uppsala, även om han ibland kan tycka att det är förvånansvärt lågt i tak.´
– Så fort något skall byggas blir det en väldig massa diskussioner. Musikens hus är ett bra exempel. Det är ett fantastiskt vackert hus. Och uppkäftigt! Där har jag varit många timmar och fotograferat, både inne och ute. Tänk om det hade kunnat byggas så stort som det var tänkt, då hade det varit i världsklass!
Men åter mot Bjuv, och uppväxten. Hans far hade några år tidigare fått ett arbete som ingenjör på Findus, så där växte han upp som ”ingenjörns påg”, vilket inte alltid var det mest populära bland de jämnåriga, vars pappor ofta var arbetslösa gruvarbetare. Han gick i folkskolan där, men när det blev dags för den nyinrättade grundskolan fick han åka till Helsingborg, som då fortfarande hette Hälsingborg, för att gå i högstadiet och sedan i gymnasiet.
– Fast de två sista åren bodde jag inneboende hos en familj, för då hade SJ dragit in så många tåg att man inte ens kunde gå på bio, om man sedan skulle hem till Bjuv. Det var en bra träning inför att flytta hemifrån på riktigt sedan, säger Nils Olsson.
Under hela gymnasietiden hade han varit intresserad av de naturvetenskapliga ämnena, så när han efter studenten mer slutgiltigt flyttade hemifrån började han läsa teknisk fysik på Lunds tekniska högskola, LTH.
– Chocken över arbetsbördan i jämförelse med skolans tempo gjorde att jag tog några extra år på mig. Men jag blev klar i alla fall, det var det inte alla som blev! kommenterar han studentlivet i Lund, som dessutom för hans del innefattade äktenskap och föräldraskap för den son hustrun medförde i boet.
Efter examen fick han arbete i Studsvik, kärnforskningsinstitutionen utanför Nyköping. Samtidigt var han doktorand, först i Lund, senare, av praktiska skäl, i Uppsala. Arbetet ledde 1987 fram till en avhandling i experimentell kärnfysik.
– Jag hade sådan tur att Uppsala universitet tog över det labb i Studsvik, där jag arbetade. Så jag flyttade till Uppsala 1988 utan att byta jobb, säger Nils Olsson,
Därefter var han vid The Svedberg-laboratoriet, till 2000, varav de tre sista som prefekt vid institutionen för neutronforskning och var under det allra sista året med om flytten till Polacksbacken och Ångströmlaboratoriet.
Samtidigt hade hans liv vid sidan av arbetet förändrats. Hans första äktenskap upplöstes under Studsvikstiden, varefter han träffade sin nuvarande fru Catarina och de gifte sig, i Paris, 1989 och fick några år senare sonen Calle.
2001 gick han över till Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.
– Meningen var att jag skulle vara forskare men jag har mest arbetat som chef, först för institutionen för kärnvapenfrågor och senare som avdelningschef för försvars- och säkerhetssystem.
– Mitt fokus har genom det nya jobbet förskjutits från forskning till ledarskap i en forskningsorganisation. Det har blivit min nya värld, som jag tycker är hemskt spännande. Det som i dag ger mig en kick är att se en ung medarbetare utvecklas och nå framgångar, säger han.
FOI:s styrka, menar han, är att man kan sätta ihop en projektgrupp som kan titta på väldigt många olika aspekter av ett problem. Där skiljer sig FOI från universitetsvärlden, där varje disciplin i större utsträckning jobbar med sitt.
– I takt med att försvarsanslagen har gått ner har vi fått se till att skaffa nya ”kunder” och en av dem är EU. Vår fördel är även där vår bredd. Vi är ju faktiskt det största forskningsinstitutet i Sverige utanför universiteten, säger han med viss stolthet.
Vid sidan av arbetet har han återupptagit en gammal hobby sedan skoltiden: fotografering.
– Jag fotograferar allt, från familjen och landskap till arkitektur och folk på stan. Jag trivs med en kamera i handen, helt enkelt, säger han och avslöjar att han i november skall åka på en fotosafari till Himalaya.