När Elin Jansson var liten kunde hon gå in till favoritkossan som låg och idisslade i hagen. Där la hon sig längs kossans varma mage, med huvudet i kons armhåla.
Barndomsgården Nyckelbol i Roslagen hade 40 mjölkkor. Det var fantastiskt att växa upp så nära naturen, men också ensligt. Närmaste granne bodde en kilometer bort och till lekkamraterna var det flera mil. Föräldrarna fick skjutsa mycket.
Elin Jansson var sladdbarn och lite odräglig, enligt henne själv.
– Mycket kretsade kring mig och jag styrde och ställde. I efterhand tycker jag att jag kunde ha varit lugnare och lite mer ödmjuk mot mina stackars föräldrar, säger hon.
Nu har hon själv blivit förälder, till för tidigt födda tvillingflickor. De senaste två månaderna har varit turbulenta. Kejsarsnittet i 34:e veckan var planerat och allt gick bra, men det har varit sondmatning varannan timme, dropp i armen på ena flickan och sensorer som mätt syresättning och blodtryck.
– Usch, det har varit en tuff resa, säger Elin Jansson.
I kaoset och oron fick hon en förlossningsdepression. Först nu börjar hon känna anknytning till bebisarna.
– Det känns tabu att inte älska sina barn direkt, men när jag har pratat om det är det många som känner igen sig, säger hon.
Hon tror att ödet ger oss problem specialanpassade för oss att klara av.
– Detta kommer jag att klara, annars hade jag inte fått det i mitt knä. Alla har vi olika metoder att klara svårigheter, det här är min, säger hon.
En hackspett tankar frön från fågelbordet. På himlen har en rovfågel skrämt upp några småfåglar. I närheten bor en rävhona med fyra ungar, berättar Elin Jansson som har ett stiliserat rävhuvud tatuerat högt upp på ryggen. Hon drar ner tröjan och visar. När hon pluggade arkeologi på Gotland var hon med i en festförening med bara tjejer där hon fick namnet Räven. På den tiden färgade hon håret rött.
Arbetsmarknaden såg mörk ut för arkeologer, så efter ett år bytte hon till ekonomagronomprogrammet på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.
– Synd bara att jag aldrig fastnade för ekonomi, jag borde kanske ha valt husdjursinriktningen, säger hon.
Men studietiden var guld värd. Hon var aktiv i Ultuna studentkår, bland annat som ceremonimästare och spexgeneral, och jobbade som marskalk vid SLU:s doktorspromoveringar och professorsinstallationer.
Av kåren fick hon kårnamnet Grandma (farmor/mormor) för att hon var engagerad länge i många utskott och alltid såg till att alla hade det bra. Grandma har hon graverat in i sin agronomring av guld som hon bär på höger ringfinger.
Direkt efter studierna fick hon jobb på Kungliga Vetenskapsakademien. Där ansvarar hon för arbetet med akademiens priser och belöningar. Nobelpriserna är hon inte inblandad i, hon sköter de övriga priserna.
– Jobbet är kul. Mina kolleger är fantastiska. Och alla ledamöter som är invalda, de är så avslappnade och trevliga, säger hon.
Hon var sugen på att ta över mjölkgården som funnits i familjen i sex generationer. Men för att en mjölkgård ska gå runt i dag måste man ha många fler kor och då förlorar man kontakten med djuren tror hon.
– Det är känslan för varje ko som gör jobbet som mjölkbonde så roligt.
Någon mjölkbonde blev hon inte, men nu bor hon i alla fall på en före detta åker. I oktober flyttade hon och hennes fästman Erik in i ett nybyggt hus vid skogens rand i Balingsta, där björkarnas sus blandas med bruset från väg 55. Gräsmattan är nysådd och rabatten nyss påbörjad, precis som föräldraskapet.