Håkan är född i Gottröra där farfar var bonde och pappa åkare. Han berättar att pappan inte ville ta över gården utan bröt konventionen och vågade gå sin egen väg – en egenskap som också genomsyrat hans eget liv.
– Det var fint att få växa upp på landet. Vi barn var friare på ett annat sätt då än barn i dag. Jag tror man blir stark i sin självkänsla av att få tid arr ha det lite ensamt och tråkigt. Fast visst finns det nackdelar med att bo på landsbygden, som att det vara knepigt att få ihop ett fotbollslag. Och pingis är ju tråkigt att spela alldeles ensam.
Hans pappa var åkare och jobbade mycket, mamma var hemma men jobbade senare i affär i Rimbo. Åkeriet hade flera bilar och chaufförer. Pappa själv körde lastbil på dagarna och mekade om nätterna. Familjen bodde ovanpå det stora lastbilsgaraget som var en del av hemmet.
– Jag minns att när mamma blev blyförgiftad slutades det med att "brumma" i garaget.
Snart började Håkan hjälpa sin pappa.
– Man var väl i vägen där några år, men rätt så snart började jag kunna hämta rätt verktyg, skrattar Håkan, men blir allvarlig när han berättar att detta att hjälpa pappa också var ett sätt att få prata och umgås med honom.
– Sedan, när pappa blev äldre, var det han som fick hämta verktyg eller sitta i en stol och titta på när jag mekade.
Intresset för bilar och att meka var inget Håkan valde:
– Jag tycker fortfarande om att vinna över ett fel, att kunna fixa det. Bara lukten av diesel, olja och bromsband gör att jag går igång.
Hans musikaliska karriär var otippad; som många andra började han med blockflöjt i Kommunala musikskolan. Sedan blev det trumpet, eftersom bleckblås behövdes i skolorkestern. Men Håkans bana som trumpetare fick ett sorgligt slut. I tioårsåldern cyklade han omkull så eftertryckligt att han slog ut flera framtänder, och kunde inte spela längre. Men han gav inte upp; trombon visade sig ha ett lämpligare munstycke.
– Vi spelade mycket storbandsjazz i skolorkestern i Rimbo men när jag blev lite äldre lessnade jag på jazzen och bytte till trummor och proggrock.
Efter högstadiet utbildade Håkan sig till finmekaniker.
– Min yngre bror blev läkare, men det är väl ungefär samma sak, fast annorlunda, säger han klurigt.
Han jobbade sedan på Kihlström-Manometer i Rimbo. Hela tiden spelade han med olika band, i samband med fester och på ungdomsgårdar i norra Stockholm, Uppsala och Norrtälje.
– Vi spelade mer starkt än bra.
Håkan gjorde värnplikten på Lv3 i Norrtälje, och har enbart positiva minnen från den tiden.
– Det var en god uppfostran med ett fint kamratskap för en ung kille.
När han muckat gick han musiklinjen på Birkagårdens folkhögskola i Stockholm med baktanken att komma in på Kgl Musikhögskolan som slagverkare. Han kom inte in men beslöt ändå att försöka leva på att trumma. Han flyttade till Märsta och tog anställning hos Ramus Musik för att dryga ut musikergaget. På dagarna sålde han musikinstrument, på kvällarna frilansade han som musiker i bland annat Avenue Blues Band och Kennes dansorkester som spelade över hela Mellansverige.
– Vi hade tankar på att köra heltid, men då blev alla i bandet med barn ungefär samtidigt, så vi la ner.
Så Håkan fortsatte att sälja instrument på Ramus.
– På så sätt lärde jag mig att fingra på många olika instrument. Man kan inte sälja ett instrument utan att åtminstone kunna trudelutta på det.
Han märkte att han gillade interaktion med människor – att möta, analysera och komma med kreativa lösningar som gör alla inblandade nöjda.
Det ledde till en anställning som utesäljare på Esselte på 1980-talet, följt av en hel del studier i företagsekonomi – och familjeliv. För vid det här laget hade han träffat sin hustru Lena.
– Hon skulle gå musikinriktningen vid barnpedagogiska institutionen och kom in på Ramus och köpte först en gitarr, dagen efter strängar och senare några plektrum och ett gitarrfodral. Hennes spring resulterade i bröllop och tre fina, nu utflugna barn.
Yrkeskarriären fortsatte, och efter Esselte blev han först försäljningschef och sedan vd vid Canon Business Center i Uppsala, där han bland annat digitaliserade dokumentflöden. Musiken fortsatte han förstås med, i bluesbandet, som en ventil och avkoppling.
Men 2010 tog han steget, sålde företaget och började i stället som musikentreprenör och frilanstrummis.
– Om jag lämnade en tuff bransch inom it så kom jag nu in i en ännu tuffare. Konkurrensen är hänsynslös – hundratals fantastiska musiker examineras ut varje år från musikhögskolorna , men det finns inte alltid någon som kan ta hand om skörden. Många blir musiklärare och spelar gratis på sin fritid. När jag skulle boka spelningar i början kunde arrangörer säga: ”Va? Ska du ha betalt också”?
Håkan anser att musik och kultur har ett marknadsvärde men att alltför få jobbar med just det.
– Jag arbetar med att hitta situationer mellan marknad och musik där alla har allt att vinna. Jag syr ihop paket med paket med musik som kan vara en plattform i marknadsföringen för till exempel pubar och gallerior samtidigt som hårt prövade heltidsmusiker får fler speltillfällen, och publik och samhälle får mer kultur. Och dessutom får jag själv spela trummor som är det roligaste jag vet.
Just nu är han engagerad i samarbeten med Akademiska, där levande musik/kultur är den del av strategin för cancerbehandling. I våras startade han en konsertserie i Vasasalen, Uppsala slott. Håkan är vidare konferencier, organisatör och trummis hos Katalins lördagsjazz, Cajsas jazzlunch, Jazz Fridays Hotel Park Inn och fredagsjazz på Scandic Täby – plus inhopp och tillfälliga engagemang.