Mångbegåvade Anders Forsslunds musikaliska resa inleddes för drygt ett halvsekel sedan när han 1963 var med och grundade Mascots, en av 1960-talets mest framgångsrika svenska popgrupper. Så småningom skiftade engagemanget till progressiv musikteater och han ingick i NJA-gruppen och sedan Fria Proteatern.
– Poptiden var viktig för mig och satte spår långt efteråt. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om Beatles harmoniska tänkande och vill ha enkla och tydliga melodier, säger han och ger ett ödmjukt och innerligt intryck.
Varken poptiden eller proggteatern var planerade. Snarare slump eller som han säger:
– Jag flöt med strömmen och hamnade i pop- och proggsvängen. Det blev bara så och det blev underbart. På sätt och vis var jag en produkt av tiden.
Sitt första medvetna beslut tog han som 34-åring, utled på livet som teatermusiker, med biroller, lösnäsor och alltför lite musik. Han ville viga sig helt åt musiken. Så kom vispopbandet FJK till.
– Vi var alla i 30-årsåldern och hade tung konkurrens av band som hade sin ungdom som extrakvalitet. Vi var inte lika söta. Men det gick det med.
Uppväxten i Stockholmsstadsdelen Bromma, som näst yngst i en femhövdad syskonskara, var kärleksfull, trygg och närmast konfliktfri.
– Jag blev rätt omhuldad och var vänlig av mig, kanske för snäll. Jag levde som i ett ljusblått skimmer och hade en för naiv syn på världen. Men förr eller senare kommer konflikter och det måste man vara rustad för.
Med tiden, och rätt partner, har det dock ordnat sig till slut ändå, framhåller han.
– Jag är tålmodig av mig, men månar om att lösa konflikter. Det gäller att inte tänka för mycket, utan att säga som det är. Raka puckar. Jag har en mycket bra partner att diskutera med: min fru. Det är obetalbart!
Tisdagarna tillbringar Anders Forsslund i dagrummet på Dalens sjukhus palliativa enhet. Han samtalar med de svårt sjuka, sjunger musik de önskar och kompar på sin kontrabas. Musik som har varit viktig i patienternas liv och påminner om lyckliga ögonblick.
– Poängen med palliativ musik är att de svårt sjuka ska känna sig som vanliga människor igen, om än för en timme. Jag vill ge dem en stunds frihet från sjukdomen. Tillbaka får jag kärlek. Det är väldigt kul att använda det man kan och känna sig behövd.
Han behövs även på annat håll. På måndagarna arbetar han som musiklärare på Svartsö i Stockholms skärgård där han också leder Psalmorkestern. Därutöver spelar han alltjämt rock'n'roll i coverbandet Gladpack som ackompanjerar Owe Thörnqvist, liksom i Svenska Lyxorkestern. Listan kan göras längre.
– Jag har ingen lust att sluta. Jag tänker hålla på tills jag dör. Om jag får problem med händerna så att jag inte kan spela ska jag sjunga i stället. Min fru säger att jag blir gnällig om jag inte spelat på länge, och det vill jag inte vara. Musik är ett vackert språk som är härligt att tala med till andra människor, säger Anders Forsslund. (TT)