Mounir Sawires, näst äldst av elva syskon, växte upp norr om Kairo.
– Jag tänkte att jag skulle bli läkare men betygen räckte inte så jag började läsa kemi och matematik på universitetet i Kairo.
När han var färdig med studierna 1969, som en av de allra bästa, var den självklara gången att man skulle bli antagen som forskare eller lärarassistent på universitetet. Men Mounir, som tillhör den koptiska minoriteten, fick ingen tjänst på universitetet där muslimer nu satt i ledningen.
– Det var en chock för mig. När jag läste var många professorer kopter men en arvskultur började växa fram där kön, religion och vilken släkt man tillhörde blev avgörande. Så var det inte förut.
Efter studierna väntade den obligatoriska militärtjänstgöringen på ett år som på grund av det politiska läget kom att bli fem år. En tid av ovisshet och meningslöshet.
– Det var som en mardröm att inte veta hur länge vi skulle vara kvar. Några tog livet av sig. I januari 1974 kom jag äntligen tillbaka till Kairo och kunde fortsätta som gymnasielärare. Jag hade fortfarande en dröm om att få forska så när min yngre bror flyttade till Malmö, efter att ha träffat en svensk tjej i London, flyttade jag också dit.
– Först läste jag svenska i Lund, blev kär i en svensk tjej, vi gifte oss och flyttade efter ett tag till Uppsala där jag började på Lärarhögskolan. Det här var en väldigt bra tid för mig. Äktenskapet hade tagit slut men jag kände mig aldrig ensam, jag fick många nya vänner. Flera av dem träffar jag fortfarande ett par gånger om året.
Först blev det lärarjobb på AMU i Stockholm, därefter Cederbladsskolan, Linnéskolan och sedan fyra år tillbaka Celsiusskolan.
Innan jag träffar Mounir har jag fått höra att han är en fantastisk lärare som får alla att tycka att matematik är roligt. När jag berättar det säger han blygsamt att han har fått signaler från en del elever att de har börjat fatta matematik på ett helt nytt sätt sedan de har fått honom som lärare. Jag frågar vad han tror att det beror på.
– Jag tycker att det är spännande och roligt att träffa ungdomar och jag tror att alla lärare behöver reflektera över hur man undervisar. De som sysslar med pedagogik måste förstå att läraryrket är ett kreativt jobb. Egentligen skulle man behöva auskultera hos varandra för att få perspektiv på sin undervisning. Efter kommunaliseringen av skolan har de administrativa uppgifterna ökat och det har blivit ännu mindre tid för reflexion. Men jag trivs jättebra på Celsiusskolan och jag har tänkt fortsätta undervisa ett par år till.
Händelserna på Tahrirtorget i Kairo i februari berörde honom mycket.
– Jag var med och demonstrerade på samma torg -68 mot att regimen hade misslyckats. Många unga hade dött året innan i kriget mot Israel.
Han tycker att framtiden känns osäker.
– Nu vet man ju inte vad som kommer att hända i Egypten men jag har inte gett upp hoppet helt. En dröm är att om några år kunna åka dit igen, Jaana och jag. Jag skulle vilja vara med och hjälpa till, vara rådgivare till myndigheter som sysslar med utbildning. Med min långa erfarenhet från att ha varit lärare i en demokrati känns det som om jag har mycket att ge.