Lena är född i Uppsala. Hon bodde först på Storgatan, men flyttade sedan med sina föräldrar och sin bror till Norra Gottsunda. Pappa drev Luthagens Livs och mamma var sjuksköterska.
Redan i andra klass i skolan la hon grunden till ett av sina stora intressen i dag, simning.
– Vi fick med oss en lapp om Upsala simsällskap med oss hem från skolan, minns hon.
Lena tillhörde den generation Gottsundabarn som upplevde täta skolbyten, men skolgången blev ändå trygg eftersom samma klass höll ihop mellan tvåan och nian. Hon gillade naturvetenskapliga ämnen, och gick en specialkurs med fokus på biologi, kemi, fysik och matematik. Efter gymnasiet läste hon ”Jöken”, juridisk översiktskurs.
– Det var jättespännande, men ändå inte min grej, säger Lena som i stället tog en examen i humanbiologi och masterexamen i bioteknik och i genetisk vägledning. Resor är hennes stora intresse, och efter examen blev det en långresa runt jorden.
– Jag ville ta reda på vad jag ville bli. I Malaysia hade jag en aha-upplevelse, en konstig dröm om ärftlighet och marsvin, genetik. Då visste jag.
Så hon började läsa bioteknik i Uppsala, och doktorerade så småningom i molekylär genetik. Hon forskade i ämnet både i USA och senare i Uppsala.
Det var under post doc-tiden i USA hon blev intresserad av och fick upp ögonen för genetisk vägledning, om till exempel ärftliga sjukdomar. 24 oktober 1997 nådde hon målet, att disputera.
– Jag är ju 60-talist, och om vi börjar med något så avslutar vi det också.
Hon har starka åsikter och är mycket målinriktad. När hon fick sina fyra barn valde hon till exempel att stanna hemma med dem.
– Det var ett medvetet beslut som jag har fått mycket skit för, säger hon frankt.
Ett annat personligt mål Lena satte upp för tio år sedan var att slutföra fem stycken En svensk klassiker innan hon fyllt 50, och hon är mycket stolt över att ha lyckats med det.
Fortfarande är simning hennes grej, och hon har tävlat i både EM och VM, masterssim och Öppet vatten.
Den stora medaljsamlingen talar sitt tydliga språk. Lena har simmat både i dielselångor i hamnen i Cadiz och i den stora OS-kanotstadion i Montreal. Hon tävlar även i lag-triathlon, och var med och simmade i Fyrisån förra sommaren.
– Fast det är inte ett vatten jag hoppar frivilligt i. Det känns inte rent och man vet inte vad som finns på botten. Annars är vatten och ljudet av vatten bland det bästa jag vet. Jag tycker om att lyssna på vattenfall och brukar se till att det finns sådana när jag reser nånstans. I somras seglade jag för första gången, och blev riktigt entusiastisk.
I dag är hon sjuksköterskestudent vid universitetet och blir färdig i vår.
– Det är kul att studera på äldre dagar, och jag tycker tillvaron känns rätt lyxig. Även om jag kunde vara, om inte mormor, så i alla fall mamma åt nästan alla mina kursare. Utbildningen är en formell komplettering till mitt jobb som genetisk vägledare, att bland annat räkna ut risker för ärftliga sjukdomar. Det är ett yrke som inte riktigt finns ännu i Sverige.
Blir inte folk bara upprörda över att få veta vad som väntar?
– Jag tror att sanningen lugnar, att det är bra att man vet sin risk, säger Lena som de senaste fem åren varit behovsanställd på Karolinska i Solna. Parallellt med studierna jobbar hon också sedan i somras som skötare vid Psykiatrins hus i Uppsala.
I veckan återvänder hon till Singapore med barn och barnbarn.
– Senast jag var ”down under” och dök upplevde jag både nyfikna muränor och stora rockor som simmade ovanför mitt huvud. Då lovar jag att man känner sig liten!