När vi möter Anna Hägglund har hon precis stigit av pendeltåget. I januari började hon på ett nytt jobb som odontologisk utredare på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket i Stockholm. Det är en statlig myndighet som beslutar om vilken tandvård, vilka läkemedel och vilka förbrukningsartiklar som ska ingå i högkostnadsskydden. Hon stortrivs, även om hon inte riktigt har kommit in i pendlandet ännu. Och ibland kan hon sakna sina patienter från när hon jobbade som tandläkare.
– Det bästa är att jag får jobba med så otroligt kompetenta människor, säger hon när vi går och sätter oss på ett av stationens kaféer.
Kalas med öppet hus är inplanerat för att fira, berättar hon.
– Födelsedagar är inte så viktigt för min egen del. Jag vill mest umgås med min släkt och mina vänner.
Hon växte upp i Lagga och jämför det med ”Barnen i Bullerbyn”. Kusiner och mormor och morfar bodde hus i hus.
– Vi är många i samma ålder som har växt upp tillsammans. Nu har vi barn som är jämnåriga. Det ska bli kul att få träffa alla igen. Och sedan får farmor och farfar träffa barnbarnsbarnen också.
Hon beskriver sig som en glad person som tycker att det är viktigt med integritet. Det är något som hon försöker lära sina två små barn, Saga och My.
– Det är personen som är viktig, när man skalar av allting annat. Att kunna bortse från vad någon äger eller hur de ser ut. Att behandla andra som man vill bli behandlad själv.
Hon visste tidigt att hon ville bli just tandläkare. Det innebar mycket hårt arbete under gymnasietiden på Katedralskolan, där hon läste naturvetenskapliga programmet.
– Gymnasiet tyckte jag väl var helt onödigt. Jag visste ju att jag skulle bli tandläkare så jag ville mest hoppa över det, säger hon med ett skratt.
Båda hennes föräldrar var väldigt stöttande och vad hon än tog sig för var de alltid bakom henne. När det blev dags för antagningsbesked kom hon in i Stockholm och Umeå, både på betyg och intervju. Hon valde Stockholm och Karolinska och bodde kvar i Uppsala under utbildningen. Sedan jobbade hon som tandläkare i Knivsta och kombinerad klinikchef och tandläkare i Sala. Och innan det nya jobbet arbetade hon på Folktandvården på Vretgränd.
Idrott var ett stort intresse under uppväxten. Hon simmade och spelade fotboll i Lagga IF och Danmarks IF. Men efter en allvarlig knäskada fick hon trappa ner på det.
– Idrott har alltid varit viktigt för mig, gärna bollsporter. Jag hade svårare med simning för då var det bara jag.
Hon skadade sig när hon var i 18-, 19-årsåldern då hon vred sönder ena knät och blev tvungen att operera. Efter det blev det ett långt uppehåll för rehabilitering.
– Det var korsband, ledband och menisk. Jag hörde läkaren kalla det för den ”olyckliga triaden” när jag skulle operera. Sedan spelade jag några år till efter det, men när jag tänjde ut ett ledband till ville jag inte fortsätta. Det var bättre att tänka på framtiden.
Men helt har hon inte slutat idrotta. Hon har till exempel åkt mycket snowboard den senaste åren. Men det alpina blir inte riktigt likadant med två småbarn i backen.
– Nu åker jag mest och plogar på skidorna när de ska lära sig att åka. Det är svårt att plocka upp dem från snowboarden, säger hon.
Och någon åldersnoja inför födelsedagen har hon inte känt av.
– Eftersom jag har småbarn så känns det lite som: ”ja ja”. Det är liksom inte så viktigt. Men det är ändå lite roligt att just jag fyller 40, säger hon och skrattar.