– Skrålle kom över strax efter att hans brorsa kom hit till mig och Zorro övertog jag från en granne som gick bort. Leo skulle avlivas eftersom ingen ville ta hand om honom och det gjorde mig förbannad, så jag satte stopp för det direkt!
Att Christina Thelin Lundgren är en kattmänniska märks efter bara några minuter i hennes sällskap. Svartvita katten Skrålle ligger och sover i en korg på vardagsrumsbordet, fullt upptagen med att njuta av vårsolens värme för att märka att matte har besök hemma i Tierp. Ljusbruna Leo är betydligt mer nyfiken av sig och varvar besök i olika knän med att sitta på bordet och ta upp det mesta av sikten mellan Christina och mig. Efter att andra maken Allan Lundgren gick bort 2000, och hon tillbringat yrkesåren i flera olika orter flyttade hon tillbaks till Tierp för att vara nära sina barn och deras familjer.
– Och katterna är bra som ett litet sällskap när man bor ensam, säger Christina.
Tierp har varit hennes hem i olika omgångar, men barndomen tillbringade hon i Örebro, där hon adopterades av skogsförvaltaren Björn och sjuksköterskan Anna. Hon kom senare att följa mammans yrkesbana inom vården, men att döma av hennes varma återberättande av allt hon fick lära sig som barn om djur och natur, kan man tro att det var i pappa Björns fotspår hon gått.
– Vi flyttade ut till Kilsbergen på landet, tre mil utanför Örebro. Jag har alltid tyckt om att vara ute och plocka bär eller svamp. Pappa lärde mig mycket om skogen och hur jag skulle göra för att inte gå vilse där, såsom att myrstackar alltid finns på trädens södra sida.
Men i stället för en karriär i att förvalta skogen valde hon omskötsel av sjuka. 1965 tog hon examen vid sjuksköterskeutbildningen i Uppsala, ett jobb hon tyckte verkade intressant och som mamma Anna sa, var ett yrke där man aldrig skulle bli utan jobb. I Uppsala träffade Christina sin första make Tage, som hon fick döttrarna Magdalena och Karin med efter att de flyttat till Norrköping för att börja jobba. Han på kärnkraftverket i Oskarshamn och hon vid Centrallasarettet.
– Jag kom dit som assistanssjuksköterska och jobbade sedan som avdelningsansvarig för gynekolog- och BB-avdelningen. När jag slutade efter tio år skulle vi alla ut och äta tillsammans. Då förband de ögonen på mig och tog ut mig till en bil som körde iväg till okänd plats, berättar Christina.
Platsen visade sig vara hemma hos den läkare på avdelningen som stöttat henne sedan hon började på sjukhuset och även varit en bidragande faktor till att hon blev ansvarig för avdelningen.
– Han visade att han trodde på mig. På kvällen hade han bokat en hel restaurang för personalen på sjukhuset att äta på och jag blev rörd och glad över att jag var så omtyckt av personalen.
Att Christina var omtyckt förvånar mig inte, för det märks under vårat samtal att hon själv tycker om att både umgås med och hjälpa de i sin närhet. Både människor och djur. Det märks tydligt när hon berättar episoder ur sitt liv, som när hon hjälpte till och startade upp en kattjour i Köping på 90-talet - ett tips är att ha många kattlådor -, eller det nuvarande engagemanget med i sin hyresgästförening. Att ålder bara är en siffra är Christina ett solklart exempel på.
– Jag tycker om att vara ute och umgås med människor och göra saker. Nu när jag fyller år har jag tänkt att "ska jag verkligen bli 75 år?", för jag känner mig inte gammal, säger hon och tillägger:
– Jag har alltid haft ett behov av att röra på mig och så länge jag känner mig bra så gör jag det. När jag blev pensionär sa jag till mig själv att jag inte skulle sätta mig i gungstolen och rulla tummarna. Det är dagen jag gör det som är dagen jag blir dålig!