När etnologen Agneta Lilja fick jobb som arkivarie på dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala 1976, var hon inte ett dugg intresserad av etnologi, folklivsforskning. Hon hade flyttat till Uppsala sex år tidigare för att studera konstvetenskap vid universitetet och i utbildningen ingick bland annat en kurs i etnologi.
– Jag tyckte att etnologi var tråkigt och det handlade bara om en massa plogar, gårdstyper och bondesamhällen som inte alls rörde mig, säger Agneta Lilja.
Jobbet som arkivarie hade hon kommit in på ”av en slump”. Hon hade turen att få jobb snabbt efter sin utbildning men hade inte riktigt kommit på vad det var hon ville jobba med.
När hon fick prova på det praktiska fältarbetet som etnologin innebar upptäckte hon hur intressant det var.
– Då blev det ju roligt och idag är etnologi det mest intressanta och viktiga ämnet i världen, såklart.
Arbetsgivaren uppmuntrade henne att fortsätt studera etnologi vilket hon också gjorde. Så småningom började hon undervisa i etnologi vid Uppsala universitet.
I tolv år arbetade Agneta Lilja på Dialekt- och folkminnesarkivet som i dag heter Språk- och folkminnesinstitutet.
– Jag älskade det jobbet, det var som att bedriva forskning hela tiden. Men det är också en lågavlönad bransch och jag tjänade mer på att undervisa. Jag kände också att jag ville jobba mer med att lära ut den kunskap jag hade fått.
Som forskare har Agneta Lilja bland annat intresserat sig för högtider och skrivit böcker om alla hjärtans dag och halloweenfirande i Sverige. Just nu ägnar hon sig åt genusinriktad forskning och har tittat på hur män och kvinnor i dödsrunor bedöms efter sina prestationer.
Hon har också skrivit flera vetenskapliga artiklar, bland annat för UNT:s kulturredaktion.
– Det är otroligt roligt och det mest suveräna sätt att nå ut med sin vetenskap. Jag får mycket respons på det jag skriver och i ett demokratiskt perspektiv är det här ett viktigt sätt att nå ut till människor som kanske annars inte fått reda på det.
I dag pendlar Agneta Lilja till arbetet på Södertörns högskola i Huddinge utanför Stockholm. En resa som tar ungefär en timme när tågen går i tid. Sedan 1998 är hon lektor i etnologi men jobbar just nu som prefekt för institutionen för kultur och kommunikation.
– Det är lite läskigt eftersom det är mycket som man inte har koll på. Som lärare är man trygg i sin roll och man vet att man har kunskapen. Men samtidigt är den rollen väldigt slitigt. Varje föreläsning är som ett artistuppträdande och man måste vara väl förberedd och sedan är det mycket efterarbete på kvällar och helger.
Men hon gillar båda rollerna och tycker oftast att det är kul att gå till jobbet.
– Det bästa med jobbet som prefekt är att jag kan påverka min arbetstid. Vill jag vara hemma i Uppsala en fredag för att jag behöver gå till banken eller storhandla, kan jag vara det.
– Som lärare får man så mycket tillbaka från studenterna. De är otroligt tillgivna och kan komma med frågor som rör olyckliga förälskelser lika gärna som frågor om studierna. Jag känner också att kvinnorna på skolan är bra förebilder för många invandrartjejer och vi visar att man kan utbilda sig och gå långt, det är kul.