Erkki Carlsson är född utanför Tammerfors, i Vesijärvi. Sina första år minns han inte så väl men har däremot starka minnen av flytten från Finland till Sverige.
– Mamma bestämde att vi skulle flytta och vi kom över med båt när jag var i fem–sexårsåldern. Vi bodde på olika platser innan vi hamnade i Gävle, berättar Erkki Carlsson.
Han beskriver en barndom fylld av osäkerhet och tuffa tag. Han bodde på Rättviks barnhem i omgångar och i flera olika fosterhem. Hans ensamstående mamma hade svårt att få familjelivet att fungera när hon skulle jobba.
– Hon gjorde nog så gott hon kunde, säger Erkki Carlsson, som flyttade hem när mamma träffade en man och gifte sig.
Det var svårt för ett barn från Finland att finna sin plats i barnrikehuset i Brynäs. Att inte kunna språket gjorde det extra knepigt. Erkki beskriver en skolgång med mobbning och andra svårigheter.
– Jag var rätt blyg också men så småningom fick jag kamrater och fann mig tillrätta, säger han.
Med studierna gick det trögt, han berättar att han hade svårt att hänga med. Han funderar lite på hur det varit och förtydligar sina tankar om skolan.
– Jag tror att man måste få hjälp hemma om man ska våga sig vidare, säger han.
I stället för studier ägnade han mycket tid åt sport. Han gillade att idrotta och provade på flera olika sporter.
Efter några år i Gävle hade Erkki Carlsson funnit sig väl tillrätta. Hans mamma träffade en ny man, som fick jobb i Helsingborg, och flytten gick dit. Erkki Carlsson beskriver en tid med nya klasskamrater – och längtan tillbaka till Gävle.
Tiden i Helsingborg blev inte så lång, och 1957 flyttade han tillsammans med mamma till Uppsala. Han slutförde skolan och började arbeta på en bensinstation, han gjorde lumpen och flyttade hemifrån.
I en liten etta bodde han sedan tillsammans med sin unga hustru och deras två barn. Hyran var på 40 kronor/månad och lägenheten värmdes med vedeldning i kakelugn.
– Vi var så unga. Hon vara bara 17 år när vi fick vårt första barn. Vi var alldeles för unga för att bilda familj, säger Erkki Carlsson.
Han fortsatte att jobba som chaufför, hamnade på Flottsunds åkeri och jobbade vidare.
Men ungefär där tappade han fokus i livet och saker och ting strulade till sig, som han beskriver det. Hans lilla familj splittrades och hans eget liv tog en negativ vändning, vilket fick till följd att han förlorade kontakten med sina döttrar. Det blev många tunga år, då kommunen var hans enda fasta punkt.
– Kontakten med kommunen blev som en pappa för mig. Det var med personerna där som jag kände trygghet, säger han.
Vändningen kom i alla fall till slut. Sedan 1995 är Erkki Carlsson nykter.
– Jag jobbar med det varje dag. Inte en droppe har jag tagit sedan dess, säger han med stolthet.
Arbetat har han gjort löpande sedan dess. Roliga jobb, i skogen, i Uppsalas parker och naturområden, och nu på senare år på Återvinningscentralen.
– Alla andra där är småungar, och de kramas hela tiden, säger Erkki. Inte gjorde man det förr. Nu ska det kramas så fort man ses, säger han, men ser inte ut att ogilla det alltför mycket.
Men hur är det med sporten då?
– Nej, det blir mest att jag går en runda hemma. Det låter lite gubbigt att säga att man promenerar, säger han.
Sport blir det framför allt via tv:n, men eftersom intresset för ishockey och motorsport är stort så åker han gärna på en match till Gävle när Brynäs spelar.
– Ja, och så åker jag till Hallstavik och tittar på Rospiggarna, säger Erkki Carlsson.
Han lever ensam, men har en mycket god vän, en särbo, som han delar mycket av vardagen med. När Stella blev änka så bestämde de två att de skulle äta sina middagar tillsammans.
– Det blir både trevligare och billigare, säger Erkki Carlsson.
Vad blir det för middag i kväll då?
– Hon är bortrest, säger Erkki och skrattar. Det blir något färdigt från affären, säger han.