När Claes Litsner och jag träffas i den rymliga entrén på Knivsta kommunhus, har han precis varit ute och provkört en av kommunens nyinförskaffade elbilar.
– Det är den första kommunala elbilspoolen i länet som blir tillgänglig för allmänheten, förklarar han och visar en broschyr innehållandes mer information.
Claes är socialdemokrat och gick in i kommunpolitiken i Knivsta 1984. Tidigare var han anställd i Uppsala kommun.
– I Uppsala arbetade jag på gatukontoret med trafiksäkerhetsfrågor. Jag var politiskt aktiv redan då men fick rådet att inte agera på det, eftersom jag i arbetet skulle vara mottaglig för alla politiska färger. Det var kutym att göra så då på 70- och 80-talet.
Idag har han varit oppositionskommunalråd i Knivsta sedan 2012 och kommunfullmäktigeledamot sedan det röstades igenom att Knivsta skulle bilda en egen kommun, 2003. En händelse Claes ser som något positivt.
– Knivsta är lite som en ö mellan Uppsala och Stockholm. Det finns en speciell Knivsta-anda, som handlar om att hålla ihop och känna för orten man kommer ifrån. Den har förstärkts genom att vi blev en självständig kommun.
Claes är uppvuxen i Uppsala och född på Akademiska sjukhuset. Han växte upp som enda barnet och hade en pappa som var journalist på Aftonbladets kontor i staden. Han beskriver uppväxten som att ”jag fick vara väldigt mycket barn” och minns hur han lekte riddare och cowboy med sina vänner.
När Claes var fjorton år gammal gick hans mamma bort, efter att ha varit cancersjuk i flera år.
– Jag minns att jag tänkte: hur ska pappa klara sig? Min morfar som jag stod väldigt nära hade också gått bort tre år tidigare. Innan var jag barnreligiös, men efter det slutade jag tro på Gud. Jag tänkte att Gud inte kan vara så grym. Jag har inte varit religiös på samma sätt sedan dess.
Efter att ha gått naturvetenskapliga linjen på gymnasiet gjorde Claes lumpen. En dag när han skjutsade hem en av lumpenvännerna, Jakobsson, fick han veta att dennes bror arbetade som trafiklärare. Det tyckte Claes lät intressant. Han bestämde sig för att gå en trafiklärarutbildning och fick därefter anställning som trafiklärare i Uppsala.
– Jag var ett tag den yngsta inom yrket i Sverige, 21 år gammal. Jag har räknat ut att jag hann godkänna ungefär 500 körkort under åren som trafiklärare. Det roligaste med det yrket var att få träffa människor, att få vara pedagogisk med eleverna.
Genom yrket blev Claes engagerad i trafikfrågor och gick med i ungdomsrådet för Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande (NTF). Ett engagemang som sedermera ledde till att han blev chef och projektledare över NTFs ideella verksamhet i Uppsala län.
Han upplever att bilden av trafiksäkerhet har förändrats genom åren, förut handlade det om att informera och lära människor vad som är trafikfarligt, medan fokus idag snarare ligger på att skapa ett system som förhindrar olyckor.
– Det är svårt med trafiksäkerhet. Att köra är en frihet alla med körbevis har, även de som är vårdslösa. Det var därför en viktig utveckling som skedde då nollvisionen infördes 1997, vilket gradvis har gjort trafiken säkrare och minskat konsekvenserna av olyckor.
Claes tillägger att mycket fortfarande kan förbättras. Han anser att den politiska världen fortfarande inte är tillräckligt bevandrad inom den här typen av frågor. Att det ibland glöms bort att trafik inte bara handlar om vägar, utan om människorna bakom ratten.