Vi sitter mittemot varandra vid matbordet, precis som vi gjorde när vi träffades första gången. Det var för tio år sedan när hon skulle fylla 70 år. Vädret är också detsamma som då. Solen skiner från en klarblå himmel och träden har börjat skifta i höstens alla färger. Utsikten från Ofelia Edgren Arias vardagsrumsfönster är milsvid. I söder ser man domkyrkotornen och en glimt av slottet, i nordväst skymtar taket på kyrkan i Gamla Uppsala. Hon älskar utsikten säger hon.
När vi träffades för tio år sedan berättade hon att hon drömde om att bli författare. Nu har hon börjat skriva boken om sitt liv. Och det råder ingen tvekan om att det finns det tillräckligt med stoff för en roman i tegelstensformat. Än så länge har hon hunnit skriva 200 sidor.
– Jag har precis kommit fram till det som hände mig och min familj den 11 september 1973, säger hon. En händelse som många av oss upplevde framför tv:n men som hon var med om i verkligheten och på nära håll. Det var dagen för militärkuppen i Chile då president Allende störtades av general Pinochet.
Att hon, som var född och uppvuxen i byn Quintanal i Asturien i norra Spanien, befann sig i Chile då berodde på att hon gift sig med en chilenare som studerat medicin i Madrid. Tillsammans med honom hade hon lämnat sitt hemland och flyttat till staden Los Angeles, belägen ungefär femtio mil söder om Chiles huvudstad Santiago. Där bosatte sig de i en välbeställd del av staden och maken fick arbete som kardiolog och klinikchef på sjukhuset där. Livet lekte och 1970 föddes sonen Alejandro och året därpå dottern Alejandra.
Men så kom 11 september.
– Eftersom både jag och min man var Allendeanhängare och politiskt aktiva förstod jag omedelbart allvaret i situationen.
När beskedet om militärkuppen lästes upp i radion försökte hon ringa sin man på sjukhuset men fick beskedet att han inte arbetade där längre. Hon förstod att militären redan tagit honom och flydde själv hals över huvud tillsammans med sina barn och ett hembiträde till en släkting. Men redan samma kväll kom soldater och hämtade henne. Barnen fick hon lämna kvar hos släktingen.
Om tiden i kvinnofängelset, där hon blev kvar i ett halvår, har hon tidigare haft svårt att berätta. Men nu tänker hon göra det. Och dessutom om hur det gick till när hon så småningom kunde återförenas med sina barn och sin man. Det är många hon är tacksam mot för att det över huvud taget kunde ske.
Tillbaka till nutid. Hon ser sig väldigt lik ut som jag minns henne. Kanske litet sorgsnare. Möjligen beror det på att hon under många år haft svåra ryggsmärtor efter att ha ramlat i en rulltrappa i samband med ett besök i Spanien.
– Jag var på väg till ett bröllop och även om det gjorde fruktansvärt ont när jag kom på fötter igen efter fallet ville jag inte missa festen. Och jag dansade hela kvällen, trots smärtorna.
När hon kom tillbaka till Sverige och äntligen (det tog ett år) fick en ordentlig undersökning visade det sig att hon hade flera brott på bäckenet. Operationen tog många timmar men i dag kan hon röra sig utan större problem och till och med sitta, även om det fortfarande känns.
Hon ber mig följa med till den inglasade balkongen och visar mig en stol som varit en god hjälp i rehabiliteringen. Den har en speciell historia.
– När jag hade som värst ont kunde jag knappast sitta över huvud taget. Den enda gång jag satt något så när smärtfritt var när jag åkte med bussen in till stan.
Hennes man Kjell tog fasta på detta. Han kontaktade Uppsalabuss och frågade om det fanns någon möjlighet att köpa loss ett bussäte. Det gick bra. På Uppsalabuss såg man till att han fick ett säte som skulle kasseras från en buss som skulle repareras. Han tog hem sätet, fixade till ett underrede och överraskade sin fru med den nya specialmöbeln. Omtänksamt och fyndigt på samma gång. Det glittrar till i ögonen när hon berättar om det.
Födelsedagen kommer hon att fira i Budapest tillsammans med sin man och sina barn med respektive samt barnbarn.
– Jag älskar att resa och ser fram emot att upptäcka nya ställen och möta nya människor.