Tommy var uppväxt i Älvdalen, vilket präglade hans personlighet och förhållningssätt till omvärlden. Redan i unga år fick han ta ansvar och började arbeta.
Efter en tid i bageribranschen tog törsten efter kunskap överhanden och ledde honom via universitetsstudier i historia till Bibliotekshögskolan.
Efter examen började han på stadsbiblioteket i Västerås, och när de första databaserna möjliggjorde nya vägar till informationsåtkomst blev Tommy ansvarig för den funktionen på biblioteket.
I början på 90-talet rekryterades Tommy till Upsala Nya Tidning där han datoriserade tidningens klipparkiv. Som chef för faktaredaktionen utvecklade han researcharbetet på UNT och visade journalisterna framkomliga vägar till hur man hittar bra källmaterialför.
Faktachefen Barke var noggrann, strukturerad och systematisk – vännen Tommy var en osannolikt mångsidig person. Hans genuina kunskaper inom många skilda områden blandades med utövande av sport och musik.
Hans stora intressen var historia, filosofi, konst, musik och arkitektur, han tävlade i skidåkning, boxning och schack och spelade piano, gitarr och munspel.
Militärtjänsten valde han att göra som fallskärmsjägare. Han tillbringade gärna sin tid i sommarhuset i Fagerviken, där han också i flera år var ordförande i samfällighetsföreningen.
Tommy var uppriktigt intresserad av andra människor och den som kunde räkna sig till hans vänner hade alltid en klippa bredvid sig. Hans empati och engagemang i andra var lika självklara som hans förmåga att lyssna.
När han fick besked om sin svåra sjukdom bestämde han sig för att göra motstånd. Tidigt visste han att matchen var förlorad, men för Tommy var det viktiga att kämpa väl. Så han fortsatte med sina motionspass, sitt schackspel och pianostunderna även om han bit för bit fick skala ner ambitionen i utövandet. Det omvända gällde böckernas värld. När han visste att hans tid var knapp, blev törsten efter kunskap större än någonsin. Parallellt med studier i historia, filosofi och livsåskådning fördjupade han sig i spanska och tyska. Samtidigt engagerade han sig starkt i föreningen Rätten till en värdig död, för "livet i plågor är värre än döden".
Det sistnämnda skrämde inte. När jag dör, kommer jag till samma ställe där jag var innan jag föddes – och där hade jag det bra, brukade han säga.