Vi slår oss ner vid panoramafönstret som gör det spektakulära vintersceneriet full rättvisa: snö och is ligger i ultramarinblå skikt. Eva serverar kaffe i gracila porslinskoppar och berättar om hur de träffades i Uppsala våren 1956. Hon läste medicin i Uppsala, histologikursen, han var amanuens. Hans hade lagt märke till henne, och ordnade så att han fick ta över ett delförhör (som kom att handla om spermier och ägg).
– Under förhöret skulle vi dissekera äggstockarna hos en mus. När jag sövt den frågade han om jag ville gå på bio. Vi såg Bergmans "Sommarnattens leende".
Eva Diderholm kommer från Motala och berättar en fri uppväxt med många vilda, oorganiserade lekar medträdklättring, kojbyggen och badande. Kärleken till vatten har följt henne livet igenom.
– Jag minns att min pappa ofta sa "den som ändå kunde segla". Men jag fick nöja mej med en frottebadrock till segel, en krakstör till mast och åran till roder. I förliga vindar gick det bra! Pappa var noga med att jag skulle få en utbildning och, som mamma sa, inte gifta mej till en.
Hans är född i Sandviken. Hans pappa var chef för forskningsavdelningen på Sandviken där det berömda, hårda stålet såg dagens ljus. Allt var så hemligt att under industrisemestern fick Hans och hans bästa vän från gymnasiet rycka in som vikarier; inga tillverkningsdetaljer fick läcka ut. Hans spelade bandy och handboll i Sandviken, och när han började läsa medicin ville KFUM värva honom. Men han avböjde.
– Det var alldeles för mycket spånken, säger Hans och skakar ogillande på huvudet.
Något nationsliv hade ingen av de blivande läkarna tid för.
– Medicinstudierna var så krävande, men det var ju det enda säkra att ägna sig åt, säger Hans.
– Ja, vi hade ju våra kurser i stället för studentlivet. På den tiden skojades det om att i Uppsala lär man sig diagnostik, i Lund terapi och i Stockholm att åka spårvagn, minns Eva.
Hon bodde som läkarstudent i Vasahuset, och levde i skräck för den elake vaktmästaren och hans lika elaka fru.
– Ett avgörande ögonblick i mitt liv var när Hans skulle hämta mig i sin lilla vita bubbla, och gubben kom ut och började gapa. Hans hoppade genast ur bilen och läste lusen av honom. Det var fantastiskt för mig, som inte alls var van vid konflikter. Kan man göra så? Kan man ta strid? Jag tror att det var därför jag gifte mig med honom, säger hon och ger Hans ett kärleksfullt ögonkast. Som gifta bodde de på Hällbygatan, sedan på Tallbacksvägen. Hans satsade på pediatrik, disputerade och fick forskardocentur i knivskarp konkurrens. Han slutade som barnläkarnestor.
– Vi hjälptes åt med hans avhandling. Det var lärorikt och kul, säger Eva, och Hans nickar instämmande. Eva, som vid 24 års ålder hade tre barn, satsade på ögon, och jobbade bland annat i Danderyd. 1969 startade hon en klinik på Ulleråker för barn med synfel. Än i dag är hon aktiv i sitt yrke, med mottagning i sitt hus – det första i Uppsala som såldes via slutna bud.
– Det blev en dramatisk budgivning. Jag ville så hemskt gärna ha det. ”Snabb affär är god affär”, sa alltid min pappa.
Här på Ekoln har makarna njutit av båtliv och skridskoåkning i många år, men även seglat på andra stora vattendrag, i Norge, Finland, Åland och Ryssland,
– Mitt seglingsliv började med Hans. Alla semestrar i vårt vuxna liv har vi tillbringat i segelbåt. Först med ungarna och sen med tillägg av barnbarn.
Paret Diderholm tror att ett långt och lyckligt äktenskap stavas tolerans. Eva tillägger att man inte ska vara egoistisk utan försöka finna ösningar.
– Gemensamma intressen är alltid bra. Jag tror att man måste vara beroende av varandra, veta att man kan få tröst av den andre. Fast det beroendet har jag svårt att tro att man kan skapa. Hos oss har det bara funnits. Från första början.