Tizianas pappa är italienare ifrån Catania på Sicilien. Efternamnet är Gagliano (uttalas galliano), och han jobbade som pizzabagare på pizzeria Lucullus på den tiden. När Tiziana var ett år flyttade familjen till Italien ett par år, men återvände till Sverige. Senare flyttade Tiziana tillbaka till Italien och gick i skola där i åldrarna 9–15. Under gymnasieåren i Sverige valde hon sedan social två-årig linje.
– Det var roligare att hänga hos pappa på pizzeria Etna, berättar Tiziana Lindgren.
För pappa Gagliano hade startat eget och Tiziana hjälpte till med förberedelser, ta emot beställningar och i kassan. Senare startades Ristorante La Giara, vilket betyder ”kruka av terrakotta”, och då drev Tiziana Lindgren och hennes dåvarande pojkvän stället själva, med allt vad det innebar av bokföring, inköp och långa öppettider.
– Jag var bara 23 och drev ett handelsbolag. De enda dagar vi hade stängt var midsommar och julafton, ungefär, säger hon.
Det blev hårt arbete och efter två år i mitten av 90-talet såldes restaurangen, Tiziana utbildade sig till kallskänka på AMU och arbetade vidare inom restaurangbranschen innan hon – helt utan utbildning – fick jobb som dataoperatör.
– Det var sådana tider då! På intervjun sa jag att det kanske fanns någon kurs jag kunde gå, och så var det. Jag är nog ganska lättlärd. Sedan blev det flera kurser och jag stannade i sju år tills jag blev uppsagd under min första barnledighet, säger hon.
– Jag älskar att arbeta och vara igång, och under mina småbarnsår sysslade jag med hemförsäljning av Tupperware och deltidsjobb på min mans firma i Gimo.
Efter hand började hon fundera över att lära sig italienska ”på riktigt”, inte bara på det sätt som hon pratade med sin pappa, så hon började studera på universitetet, och strax efter att hon skrivit klart sin C-uppsats behövde en skola i Tierp en lärarvikarie i italienska helt akut. Det gav mersmak, så vid 35 års ålder blev det skolbänken igen och lärarkompetensen var klar vid nära 40 års ålder.
– Det var bra gjort! Jag är stolt över att jag vågat prova på olika saker i livet, när det ploppat upp. Som att börja med hemförsäljning. På darrande ben inför en skara damer, erkänner Tiziana.
Efter nio år som lärare darrar nog inte benen mera, utan i de långa korridorerna på Lundellska skolan är det hej och hallå med många av eleverna som lastar ur sin skolväskor i skåpen.
– Jag har med åren förstått att det är viktigt att ha en relation, att lära känna varje elev och kunna förmedla regler och förväntningar och skapa förtroende. Jag tror jag är en bra människokännare, och det är en fördel att ha egna barn när man är lärare, liksom tidigare arbetserfarenhet, säger Tiziana Lindgren.
Hon är nu lärare i svenska som andraspråk och italienska. En del av undervisningen är för nyanlända elever som läser in grundskolan på tre år.
– Jag vet vad det innebär att komma från ett annat land med min bakgrund, så jag har viss förståelse. Jag har flyttat runt, fått erfarenhet av att vara ny på ett ställe, men också lärt mig att ”ta folk” genom mina år i restaurangbranschen, säger Tiziana Lindgren. Och eleverna är jätteambitiösa, de har lust och energi att lära, även om de kan ha svåra erfarenheter att hantera.
Förutom arbetet hinner Tiziana inte med mycket annat än att hänga med i döttrarnas aktiviteter och följa alla deras matcher i fotboll och innebandy, spela badminton en gång i veckan och ha ambitionen att träna lite mera. Tidigare spelade Tiziana tennis och har gjort några tjejklassiker och halvklassiker, och det lockar att anmäla sig till något lopp för att få igång motivationen.
– Jag vill inte stå still, jag strävar alltid efter nåt mer och nytt och tar gärna på mig saker. Mina vänner skämtar och säger ”Tiziana, du är alltid på väg någonstans”, säger hon.