Det var mamma. Hon som bara hade brödpåsar att rita på när hon var liten och som därför såg till att hennes lilla dotter som bara ville rita, rita, rita fick allt material hon behövde – och en massa uppmuntran.
– Jag tycker egentligen att det här är det enda jag kan. Skolan var inte kul tyckte jag. Jag var en typisk medelmåtta.
Det säger Kajsa Ullman som har arbetat som bildlärare i tjugofem år, först tio år på Vaksalaskolan och sedan 15 år på utbildningen för landskapsarkitekter på SLU.
För sju år sedan skadade hon en disk och numera ägnar hon all tid som ryggen tillåter åt sitt konstnärskap.
– Jag har alltid gillat att undervisa men jag skulle aldrig ha funkat om jag inte fått hålla på med mitt egna. Man måste göra det man verkligen vill, annars blir det inte bra. I Uppsala kan det bli lite väl akademiskt. Det finns så många andra vägar som bär.
Till Uppsala kom hon när hon var nästan trettio, det var kärleken som lockade men när den tog slut så blev hon kvar. Vilken lagom och behändig stad, tänkte hon och flyttade in i en stor etta på Ringgatan i ett gammalt hus med glasveranda och kul grannar.
– Man kom in i ett litet sammanhang. Så enkelt och lätt allt var! Jag gick till ABF och frågade om det fanns något jobb för mig som var utbildad bildlärare. Jag fick elva timmar i veckan i färg och form, akvarell och engelska för pensionärer.
Det var på dåvarande Teckningslärarinstitutet på Konstfack som hon utbildade sig till bildlärare i mitten av 70-talet. Innan dess gick hon ett år på Nyckelviksskolan – tipsad och stöttad av mamma.
– Det var som en saga det året. Att få hålla på med det man verkligen gillar! Jag gick allmän linje och fick pröva på alla material. Det var där jag upptäckte att textil var mitt uttryck, det var helt underbart att hitta ett material som bara stämde med mig.
Sedan dess har Kajsa Ullman jobbat med textiltryck och måleri. Hon har aldrig jobbat mer än halvtid som bildlärare, alltid sett till att tid funnits för sitt konstnärskap. I konsthantverkskollektivet Öster om ån har hon varit med i tjugo år.
– Det har varit väldigt roligt. Man lär känna en massa trevliga människor som skapar. Jag skulle inte vara till freds med att bara hålla på själv.
På somrarna håller hon till i Burs på sydöstra Gotland där hon har en verkstad och en liten butik.
– Jag vill alltid vara hemma. Nu är jag hemma på två ställen! Reser jag för mycket kan jag inte skapa och då tappar jag bort mig själv. Att vara skapande, det är som att andas, det är det som gör att jag lever.
Men så berättar Kajsa om en resa som hon aldrig glömmer och som hon absolut inte skulle vilja ha ogjord och som hon gjorde med en kompis direkt efter bildlärarutbildningen. De jobbade ihop pengar på ett äldreboende, på ungdomsgårdar och på Barnens ö, liftade sedan till Grekland och tog därifrån en buss till Indien.
– Det tog tre och en halv vecka från Aten till Delhi. Det var helt fantastiskt. Vi hade ingen vidare resvana, men vi åkte vidare till Sri Lanka och Nepal och var borta i åtta månader. Jag är så glad att jag gjorde den där resan just då. Det var en oerhört bra början på ett vuxenliv. Världen blev mer greppbar. Sedan blev livet annorlunda. Livet har varit väldigt självklart och bra. Jag känner mig jättetacksam.