Hon fyller 50 år och tycker att det känns lite konstigt, åren går ju så fort!
– Man kan bli både skrämd och häpen över tidens snabba gång och kroppens förfall. Men det känns bättre inuti för varje år som går, säger Katja Lindert Bergsten.
Under samtalet hinner vi prata om det ständigt pågående arbetet att lära känna sig själv och om jobbet hon har där människor får chansen att återerövra sina känslor.
– Själv lever jag i ett ständigt pågående försök att hitta sinnesro. Jag går i terapi hos mig själv - med varierande framgång. Men med tiden ser jag en positiv förändring, säger hon när vi träffas i hennes hem på Bernadottevägen i Valsätra.
Katja Lindert Bergsten bestämde sig som ung tonåring att hon ville bli psykolog eftersom hon redan då hade ett starkt intresse för att förstå hur vi människor fungerar.
– Det började i viss mån med att jag plöjde de numera klassiska terapiberättelserna "Ingen dans på rosor" och "Orden som befriar", romaner som handlar om autentiska människoöden. Berättelserna grep tag om mig och där någonstans började jag se att terapi handlar om att förstå hur det vi tidigare varit med om påverkar oss – vare sig vi vill det eller inte.
Katja Lindert Bergsten har en lektorstjänst på institutionen för psykologi, vid Uppsala universitet. Hon är tjänstledig på deltid för att arbeta på sin privata mottagning för psykoterapi som hon driver ihop med sin make Patrik Lindert Bergsten, också han psykoterapeut.
Katja tar emot både enskilda och par och erbjuder affektfokuserad terapi, en terapiform som handlar om att släppa fram känslor som väcker ångest eller andra obehagskänslor. Att vara medvetet närvarande i nuet och "stå ut med sig själv" i livets alla skeenden är en viktig pusselbit för att nå fram.
– Många av oss är fientligt inställda till vad som pågår inom oss. Men så behöver det inte vara. Självmedkänsla handlar om att ha en schysst och respektfull attityd till sig själv.
Hon är Uppsalabo sedan födseln, yngst av tre syskon och- växte upp i stadsdelen Norby, bara ett stenkast från Valsätra, där hon nu bor med sin familj sedan fem år tillbaka.
Skoltiden tillbringade hon först på Malmaskolan, därefter Valsätraskolan. I gymnasiet valde hon humanistisk linje och gick på Skrapan.
– Mina bästa ämnen var svenska, jag tyckte om att skriva och hade även lätt för andra språk. Men så tyckte jag också mycket om religionsvetenskap.
Efter studentexamen började hon extraknäcka som mentalskötare på Ulleråker. Där jobbade hon strövis under ett par år, för att därefter ge sig i kast med A-kursen i tyska och plugga tyska i universitetsstaden Heidelberg.
Under en period var hon portier på anrika Hotell Hörnan i Uppsala. Hon kommer särskilt ihåg att det fanns många teveapparater som inte fungerade. När gästerna ringde till receptionen och påpekade att de hade en trasig apparat, skulle hon låta förvånad och gå upp till rummet och flytta om bland teveapparaterna.
– Det var ingen rolig tid i mitt liv, men jobbet hade sin charm, säger hon.
Efter det gick flyttlasset till Lund, där Katja tog sig an universitetsstudier i religionsvetenskap, jobbade på dagis och utbildade sig till psykolog. Hon kom att fortsätta sin akademiska karriär i Uppsala och skrev sin doktorsavhandling på temat skam, en av våra starkaste känslor.
– Det vi har svårast för är när vi investerat så mycket av oss själva i något och det inte blir som vi tänkt oss. En vanlig strategi då är att avstå från att göra det vi tänkt, för att undslippa skammen, vilket leder till att vi inte vågar satsa fullt ut, säger hon.
Själva 50-årsdagen firas i mindre skala med familjen. Sen blir det radhusfest på lördag och då är alla vänner och bekanta självklart inbjudna.
– Jag är ganska tråkig och introvert så nästa fest blir om 49 år. När tjejerna var små ville de att jag skulle lova dem att leva för evigt och jag lovade att försöka bli 99!