Dagens födelsedagsbarn Matts Eriksson torde vara nära nog unik. Han har jobbat i 50 år på samma arbetsplats, Uppsala Lindareverkstad. Och för att pensioneringen ska infalla exakt på dagen ett halvsekel efter att han började där har han valt att gå i pension 31 mars 2013.
Matts Eriksson växte upp i det då nybyggda och barnrika Tuna backar, dit familjen flyttade 1947. Hans pappa var metallarbetare och jobbade på Thorell & Persson som bland annat tillverkade kaffekvarnar, på Nymans och på Lars Erikssons Mekaniska verkstad i Lövsta.
– Meccano var mitt stora intresse. Jag byggde lyftkranar som kunde lyfta flera ton. Pussel gillade jag också, och jag tyckte om att läsa indianböcker. Vi cyklade mycket, bland annat på skogsvägarna där Domarringens skola ligger i dag.
Sitt åttonde och sista skolår gick han i Sverkerskolan, på handelslinjen eftersom en lärare tyckte att han verkade ”ha sinne för pengar”.
Som 14-åring startade han sedan sitt långa arbetsliv med ett sommarjobb hos sin pappas arbetsgivare, Lars Erikssons mekaniska verkstad.
– Sedan jobbade jag som springsjas vid Götestams matvaruaffär i Tuna backar. De var baptister, och rekommenderade mig för ett jobb på Uppsala elektriska lindareverkstad, som också drevs av en baptist. Pappa gick med mig dit en lördag, 1 april 1963. Jag fick anställning med 85 kronor i veckan som jag lyckades förhandla upp till 90.
Lindareverkstan hade lokaler i Hantverkshuset i centrala stan, nuvarande Park Inn. När Matts Eriksson började arbeta där var det ett sjudande litet hantverkscentrum, med tryckeri, bageri, bokbinderi, sadelmakari, konditori och till och med en smed.
De sista hyresgästerna, däribland lindareverkstaden och GK-bageriet, lämnade hantverkshuset 2000, och Matts Eriksson började arbeta i de nya lokalerna på Palmbladsgatan i Fyrislund.
– Jobbet har utvecklats en hel del under åren. Jag minns hur det var på 60-talet, då bönderna kom in till stan med stora drögar lastade med motorer.
– Vi jobbade mycket med transformatorer, och i samband med spänningsändringen på nätet till 220 volt måste all elektrisk apparatur lindas om. Det gällde allt från våffeljärn till dammsugare, säger Matts Eriksson, och reser sig från kaffebordet för att hämta block och penna så han kan visa hur man ”lindar om” en motor.
– Det är ett riktigt hantverk. I dag har det nästan upphört. Det är för dyrt att linda om, om det inte gäller någon väldigt speciell elmotor.
Jag frågar honom om han aldrig haft lust att göra något annat?
– Efter 10–15 år började jag kolla lite på andra jobb. Men jag blev kvar i alla fall. Jag var ju van vid det där. Fast det är klart att man ledsnat ibland, säger Matts Eriksson.
Han har upplevt tre generationer ägare till familjeföretaget, med den fjärde på väg in. Gammelchefen som är 87 år kommer fortfarande ner ibland.
Sin blivande hustru Elisabet träffade han första gången på en dans i Granebergsparken. Men det var på en fest i Jumkil 1965 som de fann varandra, och satt och pratade hela kvällen. 1970 flyttade de till Kummingatan; som inflyttningspresent fick de en årsprenumeration på UNT, och har sedan dess prenumererat på tidningen.
På sin fritid pysslar Matts Eriksson gärna med hus och trädgård. Han tycker om att umgås med goda vänner, och står gärna själv för festmaten.
– Jag tycker att det är roligt att få laga finare mat, gärna kött. När jag var liten lagade jag mat hemma, stekte korv och fläsk, och hjälpte morsan.
Under de 50 åren på Uppsala elektriska lindareverkstad har Matts Eriksson inte kommit försent till jobbet mer än en handfull gånger. Då har det utan undantag rört sig om tillbud, som till exempel när han en morgon fick en älg genom bilrutan.
– Jag såg bara något brunt, hårigt innan det small. Efteråt hade jag glassplitter i fickan och älgpäls över hela mig.Då blev jag lite sen till jobbet, medger han.