Lagom till 50 årsdagen är Kjell Wilhelmsen ute på en resa längs minnenas allé. Ensemblen ska berätta hur det var när de gick i åttan och var 14 år gamla.
– Blir man någonsin äldre? På många sätt känns det som om man är kvar i 14-årsåldern, säger Kjell. Jag mådde ganska bra då, var en idrottskille som trivdes bra i skolan. För andra var det den värsta perioden i deras liv. Alla har olika historier.
Halvvägs genom livet kan han konstatera att många bitar i hans historia har fallit på plats, även om åren inte har passerat obemärkt förbi.
– Jag har tak över huvudet, jag har mat på bordet, två fantastiska barn och jag gör det jag helst av allt vill göra. Jag tycker att jag har hunnit med mycket de här åren. Mycket glädje, men också mycket sorg. Jag har förlorat en syster, jag har förlorat en son och har jag fått cancer.
Kjell Wilhelmsen fick sitt stora genombrott i SVT-dramat "30 grader i februari" där han gav Glenn från Göteborg ett ansikte. En desillusionerad bergvärmeinstallatör som lämnar allt och drar till Thailand för att hitta kärleken och uppfylla sin dröm att få bli pappa.
– Det många inte tänker på är att jag jobbade i 29 år i det här yrket innan Glenn gjorde entré. På många sätt är det är skönt att genomslaget kom så sent, det blev liksom bara en bonus och ett kvitto på det man gör.
Succén i tv-serien toppade han sedan genom att skörda stora framgångar i "På spåret" i par med skådespelarkollegan Eric Ericsson. Två semifinaler nådde duon som fick beröm av bland andra Krister Henriksson för att de upprättat skråets rykte och visat att skådisar inte är helt dumma.
– Vi intalade oss själva att "vi gör det här för skoj skull", men det stämmer ju inte alls. Man vill verkligen lyckas och jag är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och blev skitsur när vi förlorade.
Uppvuxen i Göteborg i en arbetarfamilj med norska rötter – pappan och brorsan var hantverkare och mamman jobbade inom kommunen – var det långt ifrån självklart att det var i underhållningsbranschen Kjell skulle hamna.
– Jag gick en teaterkurs på TBV när jag var 21 och kände att jag hittat hem. Sedan fick jag jobb i en fri teatergrupp i Skåne och flyttade dit och på den vägen är det.
I dag är han etablerad med fast anställning på Göteborgs stadsteater och med ett antal film- och tv-roller i bagaget. B-planen, att söka läkarlinjen, har han aldrig behövt ta till och i dag har det tåget oavsett gått.
– Jag hoppas att jag får ha hälsan i behåll för i det här yrket blir man aldrig pensionär, de stora rollerna kommer vid 65. Jag är ju bara pojken ännu, säger han med ett bullrande skratt.
Sinnet är med andra ord ljust och alltjämt ungt fast han känner att han delvis lever på lånad tid, färdigbehandlad men ännu inte friskförklarad, från den bröstcancer som han drabbades av sommaren 2015
– Jag tror att jag är yngre än jag är och försöker hänga med i musikens och filmens värld. Jag älskar mode och kläder och läser sju, åtta dagstidningar per dag. Jag kan lite om allt – perfekt för "På spåret" alltså.
Han hoppas på att få fortsätta att kombinera teaterscenen med filmroller däremellan. På bucketlistan står också att få jobba i Norge.
– Jag tror inte att folk har fattat att jag kan norska, behöver nog påminna dem om det...
Gladast blir han när folk kommer fram och tycker att han gör ett bra jobb och berättar att de känt igen sig, och han har liten förståelse för skådespelare som tycker att den delen av yrket är besvärande.
– Jag upplevs nog som en lättillgänglig person. Jag har aldrig ägt en bil utan sitter på vagnen varje dag och alltid kommer det fram någon som vill prata eller ta en selfie. Har man en dålig dag får man väl ta taxi till jobbet, det är inte svårare än så. (TT)