Tankarna går före personen

Holsten Fagerberg är en man med åsikter. Men han är ungefär så långt från de tyckmyckna åsiktsmaskiner som man ofta drabbas av i massmedierna, där det är viktigare att ha åsikter än insikter, som det är möjligt att komma. De åsikter han för fram är ofta inopportuna, åtminstone till en början, men de grundar sig på solida kunskaper.
- Jag tycker inte att min person är så intressant, utan det är tankarna och idéerna som är det, säger han tidigt under intervjun.

Klangen i rösten skvallrar om norrländsk bakgrund, och han är mycket riktigt född i Malmberget, och gick i skolan och växte upp i Kiruna, där hans far var disponent på LKAB.
Mamman var utbildad skolkökslärarinna men var hemma med barnen.
Så långt kommen i mina frågor kommer Holsten Fagerberg med en egen fråga: - Vill du höra en historia?
Utan att invänta svaret fortsätter han:
- Dag Hammarskjöld har i Vägmärken skrivit "en gång svarade jag ja till någon - eller något". Det gjorde jag också, i gymnasiet. Så sedan läste jag teologi här i Uppsala och blev präst. Men därefter stod min håg till vetenskapligt arbete. Så jag disputerade 1952 - och blev alltså jubeldoktor 2002 - i dogmatik.

Sedan följde en i förväg väl genomtänkt redogörelse för olika skeden i hans liv, som jag med en snabbare penna hade kunnat redogöra för mer i detalj.
- Jag ville ställa min vetenskap i kyrkans tjänst. Bibeln är ju en ganska komplicerad bok - eller rättare sagt flera böcker - och är inte alltid så lätt att förstå. Så den måste förklaras. Där kommer man in på det som heter hermeneutik.
Han skrev en bok i ämnet, Skatten i lerkärlet, som handlar om hur Bibeln har tolkats genom tiderna.
- Jag blev sedan ombedd att ta den nyskapade tjänsten som rektor för Pastoralinstitutet här i staden, fortsätter han.

Här bör kanske inskjutas att Pastoralinstitutet - det finns ett i Uppsala och ett i Lund - utgör det sista året i prästutbildningen, där man efter den teoretiska utbildningen på universitetet får en av Svenska kyrkan ledd mer praktisk förberedelse för prästtjänstgöringen.
- De senare åren har jag ägnat mig mycket åt etiska frågor. Den första är Kains fråga: "Skall jag ta ansvar för min broder?" Den andra är den barmhärtiga samariten. Den tredje är likgiltigheten och iakttagandet. Rent praktiskt har jag ägnat mig åt medicinsk etik, frågor kring homosexualitet, inte minst i förhållande till kyrkan. Och på senare tid Da Costa-fallet.
Under 1960-talet handlade det mycket om eutanasi, dödshjälp.
- Jag skrev en bok, Om rätten att dö, 1967. Jag argumenterar för att människor skall tillåtas att dö. Inte så att man aktivt skall ge dem dödshjälp utan att man i uppenbart hopplösa fall inte skall sätta in alla de tekniska resurser som finns för att förlänga livet utan ge palliativ vård, där tyngdpunkten ligger på smärtlindring och omvårdnad, säger Holsten Fagerberg.

Sedan utredde han frågor kring de homosexuella och kyrkan.
- Det vi förespråkade togs då emot med både tystnad och misstro, säger han, men tillägger att mycket av det nu har accepterats i betydligt vidare kretsar.
På senare år har han engagerat sig i Da Costa-fallet, det som oegentligt brukar kallas styckmordsfallet.
- Det gör jag till stöd för professor Anders Agell. Han har ju gått igenom hela processen och har övertygande visat att det är en felaktig dom.

Intervjuaren brukar se Holsten Fagerberg på väg till och från Carolina Rediviva och frågar om han fortfarande cyklar dit.
- Varje dag. Jag håller på med en bok om dialogen mellan naturvetenskap och religion, meddelar han.
- Du ser blek ut! Du borde vara ute mer, säger han så till fotografen, som svarar att den blivande jubilaren är desto mer brunbränd och att han själv gärna skulle se lika rosig ut, när han blir 90.
- Ja, jag har varit jordbrukare vid en stuga i Dalarna i sommar. Har stått på huvudet och arbetat i trädgården där, blir det snabba svaret.

Tankarna går före personen

Holsten Fagerberg har ställt sin vetenskap till kyrkans tjänst. Nu fyller han 90 år.