Det kändes naturligt att sjunga O sole mio, liksom allt från skillingtryck till andra italienska sånger. Han sjöng för familjen, på fest, solo i skolan eller närhelst tillfälle gavs. Fadern, fabriksarbetare, kom från Italien och det sjöngs och spelades mycket musik i hemmet i Piteå.
– Fastän jag inte visste vad opera var, ville jag bli operasångare ända sedan jag var sex år, kanske ännu tidigare. Jag var en sångare, jag sjöng, det var självklart.
Det var med denna målmedvetenhet som han intog världens största operascener och blev en av världens mest eftertraktade barytoner. Först spelade han på Kungliga Operan i Stockholm, i Ingmar Bergmans Backanterna endast 26 år gammal, sedan fortsatte han ut i världen – med prestigefulla Metropolitanoperan i New York som kronan på verket.
För tillfället hägrar operahuset i Frankfurt med operan Billy Budd, som hade premiär i början av maj. Förberedelserna inför en premiär förklarar han så här:
– Det är mycket att göra, mycket som ska sätta sig om allt ska fungera. Det är inte roligt – precis som det ska. Det är som att klättra upp för Everests sista och farligaste passage. Även om man inte kan ramla och dö, så är det mycket som kan gå fel. Man måste vara väl förberedd.
Ska det vara så svårt?
– Prova själv, säger han och skrattar.
Han tror att hemligheten bakom framgångarna på scen är att man måste vara ärlig med sig själv.
– Man måste ta fram det just Du har, det unika i din röst, träna, hålla dig i form, äta din müsli så att du orkar – och inte jobba för mycket. För du måste fortfarande vara sugen på att gå ut på scen.
Så har i alla fall Peter Mattei nått världens finaste scen. Men trots storslagna minnen av bejublade tillställningar, inriktar han sig helt på nuet, på att skapa nya oförglömliga ögonblick.
– Medan jag sjunger är jag helt uppslukad av nuet. Allt annat är sekundärt. Och när jag har lyckats komma in i ett flow är jag inte medveten om var jag är. Lyckan uppstår ju inte för att jag står på Metropolitan, utan i kontakt med musiken, publiken, orkestern och dirigenten. Då stannar tiden.
Om det ändå finns ett givet ställe han sjunger så är det i duschen.
– Att sjunga i duschen är ett tecken på att jag mår bra. Fast här i Frankfurt är det obekvämt. Jag måste böja mig och hålla duschen i handen. Så jag sjunger inte en ton här, klagar den 196 centimeter långe operastjärnan.