I berättelsen om hans liv spelar också en björkplanta en viktig roll.
Här i lägenheten i Salabacke där vi träffas har han bott de senaste 22 åren.
– Jag klarar mig rätt så bra, och städar gör jag själv, säger Stig medan han visar mig sina samlingar: båtmodeller, porslinsfiguriner, snäckarbeten, koppar och svart smide. I sovrummet och i vardagsrummet tickar fridfullt väggklockor av olika modell; att reparera klockor är förutom loppisbesök ett stort intresse.
Stig växte upp vid Liljekonvaljeholmen i Sunnersta. Han hade 18 syskon – 10 hel- och 8 halvsyskon.
– Mamma blev sjuk och vi barn ackorderades ut. Jag och en bror kom till Lagga. Pappa gifte om sig sedan och vi fick komma hem.
Hans ögon smalnar när han minns de välbeställda skolkamraternas hån.
– Bondpojkarna kallade oss "sockenungar". Men å andra sidan kunde dom ju inte slåss, minns han belåtet.
Uppvuxen vid Liljekonvaljeholmen och dansbanan hade han tidigt takten i sig, och storasystrarna lärde honom dansa. När han blev äldre tävlingsdansade han, både på Gröna Lund, Nalen och Sveasalen. Stigs far var åkare och tog första spadtaget när Flottsundsbron skulle byggas år 1924. Stig var sex år, och en dag fick han följa med till bygget.
– Då frågade jag far om jag inte kunde få ett litet träd – det växte sly och buskar där som ändå skulle bort.
Han fick en liten björk och planterade den hemma vid Flottsund.
– Årena gick och den växte upp. Ibland gick jag fram och kramade om den.
När Stig var 48 år blev han sjuk, så sjuk att han inte orkade arbeta längre. Då gick han ut till björken och höll hårt om den vita stammen.
– Jag sa: "Hade inte jag planterat dig hade du inte funnits till. Nu får du hjälpa mig". Sedan var det precis som en enorm kraft gick genom kroppen, och efter en tid kände jag mig frisk och stark igen. Jag slutade nästan åldras, säger Stig (och det är sant att hans brunbrända ben i de beiga shortsen känns märkligt unga). Allvarligt tillägger han:
– Om man tror på en sak väldigt mycket kan den slå in på något vis.
Sin värnplikt gjorde han vid flottan och sysslade med sjömätning. 1939 bröt kriget ut, och Sven – en av få svenskar i livet som deltagit i stridande trupp – omplacerades som ambulansförare i flygvapnet.
– Det var inte många som hade körkort på den tiden. Själv har jag kört bil sedan jag var tolv. Jag har kört 600 000 mil prickfritt, säger Stig (som fortfarande gärna tar bilen för en utflykt till Knivsta, till loppisar som Kupan och Ulva, eller till Skrotcentralen).
Han hamnade sedan i luftvärnet i Helsingborg som sjukvårdare och berättar om den dramatiska våren 1941, när tyskarna intagit Danmark/Norge.
– Det var en svensk uppladdning med båtar, granatkastare och kanoner. Vi stod i Kärnan och tittade på – därifrån såg vi allt som försiggick. Då engelsmännen kom i sina plan sänkte vi kanonerna, säger han medan han flyttar salt- och pepparkar på köksbordet för att illustrera situationen.
– Ja, det var mycket skrot som rasade ner över Helsingborg på den tiden.
Efter kriget arbetade han på byggen i Stockholm i tolv år på 50-talet, och blev sedan kranförare och resemontör.
– Jag har monterat ner många kranar som varit rent omöjliga, säger han och berättar om en trilsk 80 meter hög kran på två ton som han lyckades plocka ner från Västerås stadshus.
– De hade försökt med flyg och höll på att bli ihjälslagna av kroken, minns han och ser påtagligt upplivad ut. Stig var även fackligt aktiv i Byggnads och Fabrik, och en engagerad körsångare som långt upp i åren sjöng i PRO-kör.
Och av hans magiska björk, som han planterade när gamla Flottsundsbron byggdes, finns numera bara en stubbe kvar.
– Folk får tro vad de vill. Men jag vet att då man rev bron så sågade man ner björken samma dag.