För när vi träffas kl 10 en solig aprilmorgon har han redan hunnit cykla hemifrån Fyrislundsgatan ner på stan till Missionskyrkan för att gympa – och givetvis tillbaka igen.
– Annars får man ju ingen motion, skrattar han, och de blå ögonen lyser av livsglädje. Lars växte upp på landsbygden med sju syskon. Hans pappa var rättare vid Wik, en stor gård med många torpare och statare.
– Farsan var noga med att mamma inte skulle mjölka. Min mamma var strängt frireligiös, och gick till Missionshuset varje söndag.
Efter sexårig folkskola började han vid Jälla, men en scharlakansfeberepidemi gjorde att skolan fick stängas. Och sedan var det dags för lumpen.
– Men en scharlakansepidemi ledde till att skolan stängdes, och sedan blev det aldrig av att börja där, säger Lars som senare i livet skaffade sig utbildning på egen hand, bland annat via kvällsgymnasium och olika kurser.
– Jag har alltid varit intresserad av att lära mig saker.
I stället fick han jobb 1947 som spårvagnskonduktör vid Uppsala Spårvägar, och är i dag troligen den ende nu levande spårvagnskonduktören i Uppsala. Fortfarande minns han hur turerna gick, och vad som kunde hända om man råkade missa en korsning. Lars har även ett starkt personligt minne av den stora branden i spårvagnshallarna på Sysslomansgatan fredssommaren 1945.
– Vi var ett gäng ungdomar som hade cyklat till Krusenberg för att dansa i en lada på midsommarafton. När vi skulle hem igen hörde vi sirenerna i den ljusa sommarnatten.
1950 började Lars jobba extra som försäkringssäljare åt Folksam, sedan spårvagnsresenär som representerade företaget föreslagit honom att börja sälja försäkringar åt Folksam.
– Det var en hel del jobb med att skriva försäkringar.
År 1953 var spårvagnarnas tid över, och han började som busschaufför. I samma veva träffade han sin Ulla, som kommit från Sundsvall för att jobba i Uppsala.
– Vi träffades i Nians matsal på Svartbäcksgatan och gifte oss i Domkyrkan 1951.
Lars var mycket aktiv inom Kommunalarbetareförbundet, bland annat som studieorganisatör, och gick många internfackliga kurser.
– Jag har aldrig varit rädd för att säga ifrån om något varit fel.
När hans döttrar började läsa främmande språk i skolan upptäckte han denna lilla lucka i sin bildning och började själv läsa franska och italienska vid Kursverksamheten i många år. I dag deltar han i en engelsk konversationskurs som träffas varje vecka.
– Till varje gång ska vi skriva en uppsats på engelska, och så diskuterar vi när vi träffas.
Tillsammans levde – och lever de fortfarande – ett aktivt och rikt liv. De tyckte om att åka skridskor, och varje vinter i 20 års tid åkte de skidor i Bruksvallarna. Makarna reste också mycket tillsammans, allrahelst till favoritlandet Italien.
– Där har vi varit tio gånger, säger Lars och berättar att de nu funderar på en fyradagarstripp till Bulgarien.
Efter åren i lägenhet i Uppsala flyttade paret till Gode gård, vid Jälla. De trivdes med att rusta upp huset tillsammans – ett hårt arbete, försäkrar Lars, som speciellt uppskattade att få möjlighet att odla, inte bara blommor och grönt utan även bin; han sysslade med biodling i nästan 20 år.
– Där är Folke, säger hustrun Ulla plötsligt, och tittar ut på en man som cyklar förbi därute.
– Han har nog varit på kolonilotten och satt potatis, säger Lars. Så här års cyklar de gärna själva till sin kolonilott, eller gör småturer i omgivningarna. Makarna trivs utmärkt här på Fyrislundsgatan, dit de flyttade för tre år sedan.
– Vi håller ihop, vi grannar!