– Man tränar sig att rucka på sina egna uppfattningar om världen och se allt ur ett annat perspektiv. Inget blir sig riktigt likt efteråt.
Så säger Heidi Moksnes om att läsa socialantropologi. Sin avhandling skrev hon om mayaindianer i Mexiko och det var där, i den lilla byn Yibeljoj i Chenalhó, som hon hade sina första fältstudier.
– Jag följde en grupp befrielseteologiska katoliker som började kräva sina rättigheter. Min roll blev att vara vittne. Jag fick bo i en familj i byn, jag var med dem i kyrkan varje vecka, på politiska möten, jag gjorde en massa intervjuer.
Det här var i mitten av 90-talet. Heidi ville se om det fanns en framväxande politisk rörelse bland ursprungsfolk i Mexiko och hur den gavs en mening i ett lokalt perspektiv. Hur pratar man om vad man vill när man börjar se på sig själv som en del av en ursprungsbefolkning?
– När man börjar definiera sig som ett ursprungsfolk får man ett nytt språk som är väldigt politiskt laddat. Man börjar kräva självbestämmande, erkännande, respekt, rätt till sin jord och till sitt språk och man ser att det faktiskt finns lagtexter och antagna konventioner att stödja sig emot.
Heidi Moksnes är född och uppvuxen i Örebro med norska föräldrar och en yngre bror. När hon var fem år var hon ute och pratade med en kompis utanför huset där de bodde. När en lastbil körde förbi fastnade hennes jacka i en krok på flaket och hon drogs under och blev överkörd. Heidi tillbringade sju månader på sjukhus och är sedan dess förlamad från midjan och neråt.
– Mitt handikapp påverkar inte min livskvalitet alls i dag. Jag gör det jag vill göra och löser problemen vartefter de dyker upp. Mina föräldrar har varit helt fenomenala. Efter olyckan fortsatte vi att göra allt vi gjorde förr, reste, var ute i naturen och så vidare.
Efter gymnasiet kände Heidi att hela världen låg öppen för henne. Hon reste till Frankrike för att läsa franska i Aix-en-Provence, och studerade också ett år vid universitet i USA genom ett stipendium från Sverige-Amerikastiftelsen. En period satsade hon på rullstolsbasket och deltog i svenska damlandslaget. Hon var med i Paralympics i Seoul 1988, och passade på att resa runt i Sydkorea och Indonesien efter det. Samtidigt hade hon börjat läsa på universitetet. Efter att ha engagerat sig i miljöfrågor under gymnasietiden började hon intressera sig för hur människor bygger samhällen och valde därför socialantropologi.
– Jag sökte till Göteborg helt enkelt för att där fanns det hiss i universitetsbyggnaden för antropologi och det gjorde det inte i Uppsala. Jag är glad för att det blev Göteborg för där trivdes jag jättebra.
Sedan 1996 bor och arbetar hon i Uppsala. I sin nuvarande forskning följer hon papperslösa latinamerikaner som kommer till Sverige för att jobba och spara ihop pengar.
– Jag vill undersöka hur det är att leva i ett samhälle utan egentliga rättigheter, där ens arbetskraft är efterfrågad eftersom den är så billig men där man inte kan ställa några som helst krav. Det växer fram ett alltmer skiktat samhälle i Sverige och många andra länder som nästan liknar ett kastsamhälle, där olika människor har olika rättigheter och skydd. Vad gör det med ett samhälle och hur vi ser på varandra?
Heidi har lärt sig att flytta gränserna för vad man kan göra och inte göra och upplever egentligen inte att hon blir annorlunda bemött än andra människor.
– Som handikappad har man en strålkastare på sig hela tiden. Men i stället för att känna mig annorlunda tänker jag att jag utbildar folk. Mitt handikapp har gjort mig till missionär. Eftersom jag ofta ber folk om hjälp är jag tvungen att ha en väldig tillit till människor, och det har jag också. Jag vilar på folks händer när jag rör mig i världen, med hjälp av dessa händer tar jag mig fram dit jag vill.