Staffan Lund var son till kyrkoherden Sten Lund och hans maka Herdis född Lindberg. Fadern, kyrkoherden, tjänstgjorde i Uppsala stifts nordliga del, där det saknades möjlighet till högre skolutbildning. En del av Staffans uppväxt kom därför att ske i Uppsala där han hade släktingar, bl. a. i Matsgården i gamla Uppsala.
På femtiotalet tog han studenten i Uppsala och flyttade sedan till Göteborg för medicinska studier. På den tiden var det möjligt för intresserade och kunniga studenter att antas till forskarutbildning, som genomfördes parallellt med den medicinska grundutbildningen. I hans fall blev det på den fysiologiska institutionen. Han knöts till den neurofysiologiska avdelningen och hans verksamhet inom dess forskningsområde ledde till publicering av tjugotalet vetenskapliga artiklar. Artiklarna rapporterade forskning som hade genomförts tillsammans med flera framstående svenska och utländska medarbetare.
Staffans intresse för kliniska frågeställningar förde honom tidigt till Sahlgrenskas neurologiska klinik, där han tidigt också etablerade en egen forskningslinje rörande bland annat smärtans mekanismer och hjärnans balanskontroll. Han var samtidigt en skicklig kliniker och utvecklade neurologiska klinikens öppna vård till en viktig station för klinisk utbildning av blivande neurologer. Det var därför en naturlig följd att Staffan anförtroddes med sektionsledarskap för den samlade öppenvården. Han blev där mycket omtyckt av samlad personal och kolleger.
Tydlighet och rättframhet kännetecknade hans gärning, liksom hög begåvning och skärpa i en sammansatt person med många sidor. Ibland kunde han tolkas som kärv på ytan men värmen lyste alltid igenom. Hans humor, och när han släppte sina krav på sig själv, pojkaktiga och glada lynne kunde fira stora triumfer. Man kunde verkligen ha roligt i hans sällskap. Han var en stor seglingsentusiast och delade sin glädje över att upptäcka havet med flera av oss.
Staffan blev en god vän till oss alla kollegor och medarbetare som fanns vid kliniken innan han vid pension flyttade åter till sin barn- och ungdomsstad Uppsala. Vi känner saknad men framför allt tacksamhet att få ha haft honom som vän, mentor, medarbetare. Minnena efter Staffan är ljusa.