Gamla kamrater minns ofta det de gjort tillsammans, men olika saker faller i glömska. När jag intervjuar min gamle klasskamrat från Sundsvall Mats Aastrup påminner han mig om att samhället var ganska segregerat kring skiftet mellan 50- och 60-tal.
– Adeln mot medborgarna, sa grabbarna när vi skulle spela hockey uppe i Skönsberg. Det var de som kallade sig medborgare, vi var adeln, säger han och ler menande åt mig och mitt efternamn.
Jag kontrar med att fråga var hans efternamn kommer ifrån.
– Från någon av de byar i Danmark som heter Aastrup. Det finns visst fem, kommer svaret.
– Min farfars far var hattmakarlärling i Köpenhamn, gick på gesällvandring och kom till Nidaros, där han skaffade såväl hustru som hattaffär. Sedan flyttade han till Stockholm, där han hos Bodecker gjorde höga hattar och hattar med plym åt överklassen, berättar Mats Aastrup.
Hans farfar hade Blomqvists Verkstads AB i Södertälje och morfar var häradsskrivare. Men det fanns även präster i släkten på mammans sida.
Pappa Åke var väg- och vattenbyggare och mamma Greta, som just avlidit, 95 år gammal, var hemmafru och i sin ungdom duktig utförsåkare..
Själv åkte Mats Aastrup en hel del slalom under skoltiden, men nådde bara framgång i mer lokala drabbningar. Organiserad gymnast var han tills en axelskada satte stopp.
Under skoltiden hann han med en hel del annat, vid sidan av skolarbetet. Bland annat var han med i skolföreningen HNF Vigor, en nykterhetsförening med inval, vars främsta existensberättigande bestod i att varje vår sätta upp en soaré i Sundsvalls teater.
– Det är egentligen ganska fantastiskt så privilegierad man var. Tänk att de bara lånade ut teatern åt oss så där! säger han, fortfarande lite förvånad över minnet.
Där framförde han bland annat egna dikter inför en häpen publik.
– På blankvers! lägger han till för att markera att han kunde vara seriös, men fnisset som följer på påpekandet avslöjar honom.
Faderns arbete med att bygga dammar och genomföra andra liknande byggnadsprojekt ledde till att han under en period huvudsakligen arbetade i utlandet. Sonen sattes på internatskola i Sigtuna, där han utvecklade en studieiver han inte visat i hemstaden.
Därefter följde militärtjänst i Östersund och i Umeå där han utbildades till stabsunderofficer och skyddsingenjör.
– Efter lumpen flög jag direkt ner till Indien, där familjen befann sig. Meningen var att jag skulle börja läsa kemi i New Delhi, fast egentligen ville jag ju bli jägmästare. Jag har ju alltid varit väldigt intresserad av naturen, och då kändes det som ett bra yrke.
Nu blev det inga kemistudier men han fick hjälpa till med försöksodlingar av hybridmajs i norra Indien, där människoätande tigrar smög omkring och tog folk som arbetade på fälten.
Under sitt sista sommarlov fick han ett vaktmästarjobb vid institutionen för kvartärgeologi med stationering i Jämtlands fjällvärld.
– Att kombinera observationer i den vackra naturen med att skriva analyser var en behaglig tillvaro, tyckte jag, säger han och berättar om sitt första möte med sitt framtida huvudämne, geologin.
På sommaren efter en första trevande termin vid Stockholms universitet träffade han utanför Dubrovnik den kvinna som skulle komma att bli hans första fru.
– Hon sporrade mig att ta studierna på allvar, och poängen började trilla in, minns Mats Aastrup.
Under sluttampen på sina forskarstudier om grundvattnets kemi fick han en tjänst vid Sveriges geologiska undersökning, SGU.
– Det blev aldrig någon forskarexamen, men det har jag aldrig behövt ångra, då yrkeslivet hela tiden känts meningsfyllt och stimulerande, med forskning och utveckling vid såväl SGU som Naturvårdsverket.
Det har handlat om miljöövervakning av grundvattnets kvalitet, miljömålsarbete och EU-direktiv om vattenförvaltning med små avbrott för deltagande i vattenplaneringsprojekt i ”det sympatiska landet Botswana”.
– Nu gör jag mina sista små insatser för att överföra mina erfarenheter till myndighetens nya, entusiastiska medarbetare, avslutar Mats Aastrup.