Språkman halvbra på det mesta

Han har lika många historier på lager som böcker i sina bokhyllor - långa och korta, roliga och allvarsamma, tankeväckande eller bara rent underhållande. Men i Peeter Puides fall är alla berättelser tagna direkt ur livet.
Själv säger han att han minns allt från sin barndom och tiden som estnisk krigsflykting under andra världskriget. Första gången han besökte Estland igen hade det gått 43 år sedan efter han lämnat landet.
- Jag hittar fortfarande rätt bra till de gamla platserna, säger Peeter Puide och berättar om hur han i staden Tihemetsa kunde återupptäcka de gamla, övervuxna gravstenarna av marmor som han hade fascinerats av som barn.

Redan som åttaåring var han berest. Från det att han lämnade sitt hemland som femåring fick han fira varje födelsedag i ett nytt land, till dess att han som åttaåring kom till Sverige. Sin odyssé gjorde Peeter Puide tillsammans med sin mamma, vilket han menar gav honom en annan trygghet än de som var tvungna att fly själva. Men ärren från kriget kan fortfarande göra sig påminda, vilket blev tydligt en natt för 20 år sedan då familjen Puide väcktes av en explosion.
- Min fru berättade att när hon hade öppnat ögonen, stod jag fullt påklädd och skulle rusa ner i källaren, men vi hade ingen källare.

Det var först i Sverige som hans pappa kunde ansluta till sin son och hustru. Tillsammans med några andra män byggde han en båt som skulle föra dem ut på Östersjön, utan att egentligen veta något om båtbygge.
- Om du inte hjälper dig själv är det ingen annan som gör det heller, säger Peeter Puide och förklarar att han på grund av sin bakgrund som flykting har blivit mer av en generalist än en specialist.
- Jag är halvbra på massa olika saker men inte riktigt bra på någonting.

Trots det har han hittat sin nisch i språk och har en förkärlek till litteratur och poesi. Om han skulle leva om någon del av sitt liv hade han fördjupat sig inom litteraturvetenskapen. Han intresserade sig tidigt för skrivandet, men ett sådant yrke ansåg hans pappa var alltför osäkert.
- "Håll inte på så där", sa pappa. Han ville att jag skulle bli läkare, det kan man alltid ta med sig.

Så Peeter Puide lade pennan ifrån sig och plockade inte upp den igen förrän vid 43 års ålder då han debuterade med diktsamlingen Överlevande. Sedan dess har han publicerat ett flertal böcker och diktsamlingar samt översatt både böcker och romaner från estniska. Den bok som har väckt mest uppmärksamhet var dokumentärromanen Samuil Braschinskys försvunna vrede som beskriver hur den estniska polisen lämnade ut judar. Boken föll inte i god jord hos alla läsare.
- Det blev en jäkla debatt om det som slutade i kaos. Alla skyllde i från sig.

För tillfället är det dock vedhögen utanför huset som pockar på Peeter Puides uppmärksamhet. Hans upptäckarlusta och nyfikenhet som fick honom att under fem år utforska bland annat Namibia har inte stillat sig, men har fått ett annat uttryck. I sitt hus på Gräsö menar Peeter Puide att han har hittat hem.
- Ju äldre jag blir desto mer inser jag att allt finns här. Jag behöver inte gå utanför min egen trädgård, utan jag lägger märke till saker som man inte tidigare har insett hur vackra de är.

Språkman halvbra på det mesta

Peeter Puide debuterade som poet vid 43 års ålder. Nu fyller han 70 år.