Sven Englund har nästan ingen gotländsk dialekt trots att han bodde i Visby hela sin uppväxt. Han säger att han aldrig haft någon dialekt och att det säkert beror på att mamma kommer från Västergötland och att det inte enbart talades gotländska hemma.
– Jag tog antagligen efter henne en hel del, säger han när vi ses hemma i lägenheten i Ulleråkersområdet.
Sven rör sig lite försiktigt. Han är fortfarande konvalescent efter en blindtarmsoperation. Vi går genom vardagsrummet till köket och jag kommenterar den fina bilden över Visby han har på väggen.
– Den ger lite hemkänsla och den har min bror Erik tagit. Han är fotograf, säger Sven.
Till Uppsala kom han efter gymnasiet för att läsa kemiteknik. Den största tiden ägnade han studierna och efter fyra år hade han enbart examensarbetet kvar innan sin civilingenjörsexamen i kemiteknik.
Sven är en systematisk person och i planeringen ingick att lära sig ett nytt språk. Något han hade bestämt sig för redan under gymnasietiden. Men det var först efter en arbetsmarknadsmässa i Uppsala som han bestämde sig för att satsa på kinesiska. Alla företag där hade tipsat om att det var Kina som gällde och han sökte utbytesprogrammet för studier i kinesiska på Fudanuniversitetet i Shanghai 2010.
– Har man bara tid och motivation så går det. Och jag hade båda delarna, säger Sven Englund.
I Kina mötte han ett folk han tyckte mycket om, men ett politiskt system som han inte alls gillade. När han på kursen fick i arbetsuppgift att skriva ett brev, valde han att skriva till presidenten i Folkrepubliken Kina, Hu Jintao. I brevet frågade han presidenten varför Kina kallas folkrepublik när inte folket hade något att säga till om.
Sven hade då redan en blogg och ett twitterkonto där han på kinesiska löpande skrev om sitt liv och sin vardag i Kina. Men nu valde han att starta ytterligare en blogg som han kallade "Den andra bloggen", där han publicerade brevet till presidenten.
– Jag ville inte tappa kontakten med mina läsare på den första bloggen, för jag räknade med att "Den andra bloggen" skulle bli nedstängd, berättar Sven.
Han blev dock förvånad när ingenting hände efter publiceringen av hans inlägg, trots viss uppmärksamhet. Det var inte förrän han inför kommunistpartiets 90-årsfirande i ett av sina brev bjöd in presidenten till ett "möte" på angiven plats och tid, för att fira dagen tillsammans med sun "brevkompis", som han fick en riktig reaktion.
– Jag förstod att mitt nya inlägg inte skulle gå under radarn och jag skrev för säkerhets skull till svenska konsulatet och berättade vad jag gjort. Jag ville att de skulle vara berredda utifall jag skulle försvinna. Men det dröjde faktiskt några dagar innan de utvisade mig ur landet, säger Sven med ett brett leende, som trots turbulensen precis hann avsluta sina studier.
Väl hemkommen från Kina började han sitt examensarbete på Sandvik, som delvis var förlagt i Taiwan. Våren 2012 blev han projektanställd som utvecklingsingenjör på företaget, vid sidan av läste han halvtid på universitetet. När projekttiden på Sandvik var slut styrde han mot Kina igen och sökte en sommarkurs i kinesiska i Nanjing.
– Jag fick visum, vilket jag nästan inte vågat tro eftersom mitt utvisningsbeslut fanns med i passet, och kunde åka dit. Men eftersom jag ändå inte kände mig säker på att jag faktiskt skulle komma in i landet så hade jag bara handbagage med mig, säger Sven och vi skrattar tillsammans åt den märkliga historien.
Efter sommarkursen blev det ytterligare ett år med studier i kinesiska och vid det här laget talade Sven språket riktigt bra och hade förhoppningar om en praktikplats på den svenska ambassaden i Kina. Men han hade inte turen med sig utan praktikplatsen gick till en annan sökande, vilket gjorde honom mycket besviken.
– Men i stället började jag söka jobb som kändes meningsfulla och så småningom fick jag en doktorandtjänst på Ångströmlaboratoriet där jag forskar på miljövänliga solceller.
Hans arbete och studier hade gått i ett rasande tempo, och nu hann verkligheten ifatt Sven Englund. Han började få ont i kroppen, fick svårt att sova, hade svårigheter med minnet och kunde inte planera saker som tidigare.
– Flera gånger glömde jag alla varorna i affären när jag ahde betalat, och så en dag så kunde jag inte minnas pinkoden till mitt bankomatkort.
Detta sammantaget tog mycket energi från annat.
– Jag tänkte alltid att har man tagit sig igenom tunga och stressiga perioder så är det bara förbi sedan, men nu förstod jag av psykologiböckerna att vi och vår hjärna förändras med vår livshistoria, och hur viktigt det är att man låter hjärnan vila regelbundet. Man är inte densamma längre, säger Sven som blev sjukskriven för sina stressproblem.
Han tvingades att stanna upp och numera ägnar han tid åt att ta reda på hur hans hjärna fungerar.
– I dag har jag lite perspektiv på det och jag kan andas ut. Det är stor skillnad, minnet är väl fortfarande lite si och så med. Det tar tid att ändra tillbaka hjärnan, men det kommer förhoppningsvis. Hjärnan förändras ju så länge vi lever, säger han.
.