Carl Frängsmyr är född i Uppsala och har varit staden trogen sedan födseln. Åtminstone så när som på ett par veckors militärtjänstgöring i Sollefteå.
– Ja, det var min lilla utflykt. Kort men intensiv, kommenterar han sin militära bana, som han snart ledsnade på.
Dessförinnan hade han tagit studenten, på humanistisk linje, helklassisk gren, på Katedralskolan.
Han är uppvuxen i en gediget akademisk miljö, där mamman var lärare som sedan övergick till att arbeta i bokhandel, och pappan professor i samma ämne som han själv ägnat sig åt, idé- och lärdomshistoria.
Det kan vara naturligt att här fråga om hur det känns att göra karriär inom samma ämne som sin pappa, men jag utgår från att han vid det här laget är hjärtligt trött på den frågan.
– Jag tror inte det beror på generna, att jag valde det ämnet, men det är klart att man indirekt blir påverkad av det som ens föräldrar är intresserade av, säger han.
Han har alltid även varit intresserad av historia.
– Så det var väl det jag hade tänkt läsa, men där var det fullt när jag kom tillbaka från Sollefteå. Så det fick bli antikens kultur och samhällsliv.
Det var ett naturligt val för en helklassiker, som alltså läst både latin och grekiska, men han tyckte det var ”för mycket krukskärvor” och för lite av det andra. Så efter första terminen blev det litteraturvetenskap.
– Jag förstod snart att mitt intresse låg mer åt den rent litteraturhistoriska sidan av ämnet än den textanalytiska, som dominerade institutionen på den tiden.
Han hamnade på ”pappas gata” och började läsa idé- och lärdomshistoria.
– Jag märkte ganska snart att det var något för mig, kommenterar han sitt slutliga ämnesval, som sedan ledde fram till en avhandling om klimatlärans inflytande i Sverige på 1700-talet.
Men vi har gått lite för raskt fram och hoppat över viktiga partier. Som idrott och Konsum.
– Jag spelade fotboll i nästan tio år i Uppsala Näs IK och sedan var jag med och byggde upp ett innebandylag och spelade i högsta Upplandsdivisionen. Som fotbollsspelare var jag libero, som det hette då, före offsidefällornas tid.
Engagemanget i Unik gjorde att han aldrig riktigt känt så starkt för något av stadens ”stora” lag. Så i stället blev det Hammarby.
– En av mina böcker handlar om ishockeyn i Hammarby. Jag blev till och med invald i styrelsen för Hammarby ishockey. Men det var en tung period för Hammarby, som slutade med konkurs, minns han.
Så var det det där med Konsum.
– Redan när jag var 16 började jag jobba extra i olika Konsumaffärer. På slutet, samtidigt som jag pluggade, hade jag ungefär 70 procents tjänstgöring där. Jag vikarierade också som butikschef och blev faktiskt erbjuden att gå butikchefskurs.
Han har inte ångrat att han avstod den karriären men säger att han kanske hade tjänat betydligt bättre om han hade satsat på Konsum i stället för studierna.
– Det var roligt, men det medförde förstås att jag inte hade tid att ägna mig åt nationsliv och sådant, och det kan jag ångra nu. Men jag slapp studieskulder, lägger han till.
Dessutom arbetade han senare på UNT:s kulturredaktion i åtta år, parallellt med arbetet som forskare på institutionen.
– Jag har haft mycket nytta av det journalistiska sättet att skriva. Att säga vad jag tycker med så få ord som möjligt i stället för att med många ord uttrycka sig diplomatiskt, som man ofta gör i den akademiska världen. Det var en god skola!
Efter att i höstas ha presenterat de två första banden av Uppsala universitetshistoria, i den planerade serien av sex, så väntar nu ett arbete om Dag Hammarskjölds kontakter med Uppsala universitet, en liten bok som skall vara färdig till 50-årsdagen av Hammarskjölds död i september 1961. Och sedan kommer han att fortsätta i universitetshistorieprojektet.
Så det verkar som om han är en förlorad kraft för kooperationsrörelsen.