Hon är uppväxt i Luleå, där föräldrarna var skolvaktmästare och hade lyckan att få födas in i en musikalisk familj. Hennes far tillverkade de fioler, celli och gitarrer till familjemedlemmarna, två systrar och sex bröder, trakterade. Så småningom bildade familjen ett stråkkapell, och Ingrid spelade piano. Oftast framträdde de i Missionskyrkan i Luleå – Ingrid har sedan barndomen varit engagerad i Svenska missionskyrkan överallt där hon bott, och är det än i dag.
– Min far var en oerhört duktig instrumentmakare på fritiden. Han lagade instrument och bytte stråktagel till de musiker som spelade under min barndoms stumfilmer. Fast noter lärde han sig inte förrän han var 50 år gammal.
När Ingrid var tolv år fick hon ett begagnat, mycket efterlängtat piano. Snart lärde hon sig att ta ut sångerna hennes mamma brukade sjunga.
– Visserligen hade jag spelat på orglarna i skolan, men det var skillnad med ett piano. Framför allt behövde man inte trampa så fasligt, säger Ingrid som lärde sig noterna genom att en pianoskola. Hennes begåvning märktes snart.
– Den ena efter den andra pianoläraren anmälde sig själva för att få mig som elev – gratiselev, märk väl, säger Ingrid och berättar stolt att den enda gång hon betalat för undervisning i piano var när hon tog organist- och kantorsexamen i Umeå.
Ingrid tog folkskollärarexemen i Luleå 1941, mitt under brinnande krig. Trogen sitt musikaliska intresse gick hon dessutom parallellt organist- och kantorsutbildning. Ingrid var sedan folkskollärare i Norrbotten, Strängnäs och Stockholm; man kan ana att hennes bärande stämma och tydliga diktion haft disciplinerande effekt. Efter giftermålet med Per Erik Gustafsson jobbade hon mer tillfälligt som lärare, och tog hand om hem och familj. Då och då var hon privatlärare för pianoelever.
– Jag hjälpte även min man med hans avhandling om släkten von Essen.
Under flera år bodde familjen i Jönköping, men flyttade sedan till Uppsala.Ingrid fortsatte sitt kyrkliga engagemang, med tonvikt på musik. De bodde i många år på Torkelsgatan, bara ett stenkast från Höganäshemmet där hon nu bor sedan några år tillbaka. Häpnadsväckande snabbt rör hon sig över golvet för att kolla ut genom fönstret var de bodde tidigare..
– Jag har glömt det tydligen, muttrar hon förtretat, men strålar sedan plötsligt upp:.
– Där, längre upp på gatan bodde vi.
Ingrid tillbringar dagarna med att läsa mycket. Just nu korrekturläser hon sin familjs historia som författats av en svägerska. Hon förklarar noga genealogien i den stora släkten, visar släktträd och bläddrar med vana händer bland manuskripten. Ingrid deltar också i aktiviteterna på Höganäshemmet och tittar gärna på musikutsändningar i tv.
– Och jag får ju ha mitt piano, säger hon belåtet. Ovanför tangenterna finns notblad med musik av bland andra Sibelius och Brahms.
Under samtalets gång blir hon rosig om kinderna och berättar entusiastiskt att över 100 anmälda födelsedagsfirare snart nalkas Uppsala.
– Vi är ju en stor släkt. De kommer med både flyg, tåg och bil. Vi har fått lov att använda Missionskyrkans kafé, och där finns ju piano, säger Ingrid och berättar att hennes yngste son Hans ska spela cello på kalaset.
– Jag ska kompa honom på piano. Det blir Sibelius elller Brahms.
Och hur känns det att fylla 100 år?
– Känns och känns! Det är inte fullt så ovanligt att folk blir 100 år nuförtiden, men det väcker ändå lite uppseende. Annars är det är ju som vilken annan födelsedag som helst, och jag tycker inte man ska göra sig märkvärdig över det. Visst är det synd att jag hör lite dåligt, men något fel ska man väl ha när man fyller 100.