När vi möts på ett kafé är Lena Sundström till att börja med bedrövad. Vårens försök att ta över vintern har misslyckats än en gång. Men några klunkar kaffe senare tinar tankarna upp.
Hon ligger bland annat bakom den i höstas sända SVT-serien "Håll käften – eller dö" om yttrandefrihet. Dokumentären "Dom kallar oss rasister" om sverigedemokratiska väljare runt om i landet väckte debatt 2010. Liksom boken "Spår" från 2013 om statliga kidnappningar och tortyr efter 11 september.
Redan i årskurs 3 gjorde Lena sina första böcker. Skrev historier på lösblad och häftade samman. "Skolan brinner!" var ett tidigt alster. Ett par år senare publicerade Kristianstadsbladet hennes text om atombomben i Hiroshima utifrån barnboken "Sadako och de tusen papperstranorna" av Eleanor Coerr.
– Jag skrev en brandtalsartikel om att vi måste våga se människorna bakom siffrorna. Ganska lillgammal, säger Lena Sundström.
Det låter som en tidig journalistisk programförklaring. Och samtidigt ett sätt att få kännedom om hur saker och ting ligger till. Som tonåring gjorde hon om familjegaraget till verkstad och plockade isär kompisarnas cyklar. Hon oljade in delarna, putsade och satte ihop dem igen.
– Jag har alltid gillat känslan av att allting går att förstå. I dag med datorer blir allting mer abstrakt, säger hon och suckar över att saker inte är lika lätta att plocka isär längre.
Som barn älskade hon att läsa långt in på nätterna, vilket ofta innebar att hon led av sömnbrist på dagarna i skolan. Att ge sig hän åt berättelserna har hon som yrkesverksam fortsatt göra.
– När jag skriver blir jag väldigt nördig och introvert. Under mina bokskrivarperioder har jag åkt iväg och är då extremt rutinstyrd. Jag äter samma grejor varje dag, för att inte ta fokus från skrivandet. Stark mat är bra. Den tröttnar man inte på, säger hon och skrattar.
Kött är hennes kopp te, och hon uppskattade särskilt det sydkoreanska köket och landets alla kötträtter under sitt första återbesök i vintras. I Sydkorea fick hon också för första gången hjälp att justera glasögonen. Numera ramlar de inte nerför hennes branta näsrygg och landar på kinderna.
– Äntligen ett par som sitter perfekt!
Någon längtan efter att rota efter ett biologiskt arv har hon aldrig haft. Mormor, farmor och deras berättelser är Lena Sundströms rötter.
Realiteterna verkar ibland kunna kasta tärning med oss, och låta det omöjliga bli möjligt. Lena föddes i Seoul och lämnades i en korg på en trappa till ett barnhem. Ett halvår senare var östra Skåne "himma" för spädbarnet.
– Jag har aldrig haft något emot att sticka ut. Det är ganska skönt att inte se ut som alla andra.
Hon har även en adopterad syster. Duon blev de efterlängtade barnen till Skåneparet som inte kunde bli gravida. Men verkligheten överträffade sig själv. Något år senare kände mamman sig krasslig, sökte upp sjukhus och upptäcktes vara med barn. Kort därpå fick systrarna en lillebror.
Hemma lästes saker som gick på rim. Gustaf Fröding och Tove Jansson. Samt Stig Dagerman "Dagsedlar". Dennes reportage från det sargade Tyskland år 1946 satte också avtryck.
– Han ansträngde sig för det precisa. Han var analytisk utan att det blev åsikter.
I "Tysk höst" hade Dagerman ambitionen att i ett större perspektiv beskriva vad som hänt, drygt ett år efter krigsslutet. Den attityden har Sundström anammat på sitt sätt.
– Jag är ganska långsam och en usel nyhetsjournalist. När det hänt något rusar alla dit. Jag vill förstå, kanske svara på annat än det som är i epicentrum just då.
Lena Sundström ger inget entydigt svar på vad hon ska berätta om härnäst. Hon följer givetvis den politiska polariseringen som sker i många länder. Ungern, Turkiet, Polen, USA är några exempel. Liksom hela Skandinavien. Frankrike. Tyskland. Vad blir följderna av allt hat och alla inskränkningar?
– Det är lätt att känna att det aldrig varit så hemskt som det är under vår livstid.
Hon erinrar sig hur det var när hon växte upp på 1980-talet. Apartheidsystemet. Berlinmuren. Kalla kriget. Nordirlandkonflikten och dess terroristattentat.
– Det är viktigt att påminna sig att var tid har sina utmaningar och sina problem.
Det låter nästan hoppfullt. Och nog var det solens strålar som tittade fram där ute på gatan. (TT)