För en utomstående har det alltid varit svårt att begripa hur i övrigt fullt intelligenta människor kan uppresa sig mot kvinnliga präster. Då är det gott att ta till Grönköpings Veckoblads skrattspegel; dess term ”dampräster” tar udden av tramset.
Sägas skall att ingressen var ett personligt utbrott och inget som egentligen har med dagens jubilar Ann-Cathrin Jarl att göra.
– Nej, motståndet var väl ganska marginaliserat när jag prästvigdes 1979.
Men prästbanan var inte det första som hägrade när hon kom till Uppsala. I stället läste hon in en fil kand i sociologi, pedagogik och statskunskap.
– Det var verkligen inte meningen att jag skulle bli präst, säger hon roat.
Och miljön hemma i uppväxtens Borås var inte uttalat kyrklig.
– Mamma var sömmerska på ett av många textilföretag i Borås och pappa var murare. Däremot var min farmor en väldigt from dam, som kunde det mesta utantill. Och det var ju bra, för att läsa var ju inte möjligt för henne, med tolv barn. På mammas sida uppe i Dalsland, där var ju gammalkyrkligheten väldigt stark, berättar hon.
Skolåren, som blev rätt många, på grund av dels tbc, dels en konflikt med en lärare, fylldes också av arbete inom Seco, Sveriges elevers centralorganisation.
– Det var där jag träffade ärkebiskopen, säger hon lite överraskande och menar att hon som distriktsordförande i Älvsborg på ett möte lärde känna ordföranden för Västmanlands län, Anders Wejryd, hennes nuvarande chef.
– Sedan var jag med i Frikyrkliga gymnasistföreningen och så var jag med i FPU, Folkpartiets ungdomsförbund, lägger hon till.
– Men det lämnade jag som student här i Uppsala. Sedan dess har jag inte varit partipolitiskt aktiv.
Som en följd av de samhällsvetenskapliga studierna blev det ett par somrars arbete på en ungdomsvårdsskola.
– Under den tiden var jag generalsekreterare – fin titel – i Kriss, Kristna studentrörelsen i Sverige.
Så småningom vaknade insikten om att det var prästbanan hon i alla fall skulle beträda.
– Det var väl som det brukar vara, jag fick en kallelse, helt enkelt, säger hon odramatiskt.
Hon åkte till USA och läste teologi.
– Fast inte så systematiskt. Jag kom hem 1977 och prästvigdes, för ärkestiftet av ärkebiskop Olof Sundby, 1979.
Sedan var hon pastoratsadjunkt i Vendel innan hon blev internationell studentpräst, med placering i Gottsunda.
– Riktigt hur de tänkte med placeringen vet jag inte, men vi var ju ett kollegium och mina gudstjänster på engelska, dem höll jag i Domkyrkan, säger Ann-Cathrin Jarl.
Detta höll hon på med, i olika former, fram till 1983, då biskop Krister Stendahl rekryterade henne till Stockholm, där hon fortsatte med studentarbete.
Under tiden hade hon börjat doktorandutbildning och lade år 2000 fram en avhandling om feministisk kritik av ekonomisk teori.
– Jag använde mig av feministiska etiker, befrielseteologer, och ekonomer som material. Den blev utgiven så småningom, men den blev ingen försäljningssuccé, kan man säga, säger hon med den roade självironi som är ett återkommande inslag i hela intervjun.
Efter det har det inte blivit så mycket forskning, men det har hon tänkt ägna sig åt nu när hon går i pension.
– Det gör jag i sommar. Så nedräkningen har börjat!
På frågan vad hon skall skriva om blir svaret:
– Jag har inga planer som duger för publicering, men säger sedan:
– Den här besattheten av nollor i bankboken är ju märklig, eftersom det viktigaste är gratis.
Fast först blir det resor, enligt uppgift för att vänja sig vid tanken på att vara pensionär.
– Ja, Cia skall ta ledigt i höst, så först skall vi åka till St Beuno’s, ett kloster i norra Wales, där vi skall vara på ignatiansk retreat i åtta dagar. Därefter åker vi till goda vänner vid Berkeley, mitt gamla universitet, i USA, där vi skall bo i en månad.
Förhoppningsvis har vid återkomsten både Ann-Cathrin Jarl och hennes fru hunnit vänja sig vid tanken att en av dem har blivit pensionär.