– Jag har några amerikanska översättningar också, och för skojs skull även några danska och tyska, säger Sven Erick och serverar kaffe i en mugg som givetvis bär texten ”Murder at the vicarage”. Han tror att han har den största Christiesamlingen om inte i Sverige så i alla fall i Uppsala. För att kunna härbärgera den har han hyrt ett förråd.
– Har man en gång börjat samla vill man ha allt, inte alla utom tre.
I hallen dominerar ett porträtt av en ung Bob Dylan. Sven Erick är Dylanfan och visar upp sin senaste box ur samlingen: alla inspelade livekonserter från 1966. Självklart ska han gå på de tre Sverigekonserterna,
1 och 2 april i Stockholm, 9 april i Lund.
– Den här gången skippar jag Oslo och Köpenhamn. Det är omtänksamt av honom ge två konserter i Sverige samma vecka jag fyller år, säger Sven Erick som sett runt 60 Dylankonserter. Som många andra trodde han inte att beskedet om årets litteraturpristagare var sant.
– Jag hade plockat svamp och lyssnade på bilradion när beskedet kom. Först trodde jag det var ett skämt. När jag förstod att det inte var det höll jag på att köra av vägen.
Sven Erick växte upp i industristaden Eskilstuna; pappa var verkmästare, mamma skötte hem och barn. Tanken var att Sven Erick, den mest läsbegåvade av de båda sönerna, skulle gå i läroverk och läsa till ingenjör.
– Vi hade ingen akademisk tradition i familjen, men pappa var drivande när det gällde mina studier. Det är jag tacksam för än i dag.Efter värnplikten tänkte han läsa teknisk fysik vid KTH. Men ansökningstiden
hade flyttats fram, så det blev för sent att söka. I stället började han läsa matematik i Uppsala 1967, och därefter matematisk statistik.
– Matte har alltid varit lätt, och jag har alltid följt minsta motståndets lag. Matematisk statistik gick ännu lättare, så jag tänkte: ”Jag håller på tills det tar emot”. Men det gjorde det nästan aldrig, sammanfattar
Sven Erick som doktorerade 1978. Under studieåren bodde han i Knivsta med några vänner. Gruppen gick snart under namnet ”Knivstapojkarna”.
– Vi hyrde en villa av en flygare, fyra killar utrustade med tre bilar. Det blev billigare än studentrum och hade dessutom representationsmöjligheter, säger han och ler mångtydigt.
Som forskare har han alltid tyckt om att grotta ner sig i teorier. I många år har han studerat perkolation, alltså hur mycket vätska som sprider sig i ett poröst medium som till exempel ett kaffefilter.
– Det är ett konkret problem som i botten blir oerhört teoretiskt. Det har jag ägnat mig åt sedan 1970-talet och skulle gärna vilja lösa, säger han, och forskarglädjen lyser i hans ögon medan
han berättar vidare om stokastik, där han i sin forskning försökt finna strukturer i slumpmässiga företeelser. Inte sällan har han lyckats:
– Jag löste sista bräckpunkten i min avhandling i ett lånat hus. När det hände ville jag rusa ut och berätta för grannarna som jag inte ens kände, och som inte skulle begripa ett dugg.
Han är angelägen om att hålla vakt om intellektet och skaffa nya intressen förutom de gamla. Han har börjat spela bridge igen, försöker se ny film och lyssna på nyare musik.
– Men utbudet är så kopiöst stort! Under uppväxten drömde jag och en skolkamrat om att kunna se alla filmer i hela världen och höra all musik som någonsin skrivits. Nu är vi där, men tiden räcker inte till. Häromåret enades vi om att det var tur att internet inte fanns när vi var unga. Då hade ingen av oss lyckats genomföra utbildningar och göra karriär, skrattar han.