Han är yngst av tre bröder och växte upp i Norby med en pappa som var grafiker och en mamma som var förskollärare och så småningom blev metodiklektor. När han var i mellanstadieåldern flyttade familjen till Falun. Staffan gillade fotboll och spelade först löst organiserat innan han började med fotboll och bandy för Falu BS.
– Fast jag har aldrig i hela mitt liv spelat med Sirius, däremot mot Sirius, säger Staffan som senare i livet återsåg bandyn som tränare för sonens lag här i Uppsala.
Han var också musikintresserad och spelade piano och klarinett. I sjuan började han med saxofon och gick med i lokala band, främst punkband.
– Det var lätt att komma med i band i Falun. Jag debuterade som sångare i punkbandet Kaktusarna sticks. Det var ett av våra många namn, jag tror vi bytte varje vecka.
Han kände att scenen gav mersmak och att han ville tillbaka, fast kanske inte som sångare. I de sena tonåren ägnade han sig åt långdistanslöpning och har avverkat flera maratonlopp. Fortfarande gillar han löpning, numera mest i trakterna kring Röbo.
– I dag tränar jag lagom, för att hålla mig i form.
Efter gymnasiet gjorde han lumpen som malaj på I13 i Falun men i väntan på att rycka in gick han en termin ”på prov” på förskollärarutbildningen i Falun.
– Jag visste att jag ville jobba med barn, men inte i vilken ålder, säger Staffan. Som malaj på I13 hade han det bra; mest satt han och skrev maskin eller tränade med Falu BS bandy. Efter muck slutförde han förskollärarutbildningen och flyttade 1989 tillbaka till Uppsala.
– Rätt snart märkte jag att jag gillade att spela och skapa musik tillsammans med barn, säger Staffan som jobbade på bland annat Berwalds förskola i Gottsunda, och på ett korttidsboende för funktionshindrade/utvecklingsstörda barn i Trädgårdsstaden. Han gick därför musiklinjen vid Wiks folkhögskola för att förkovra sig.
– Jag var 30 och kände att jag behövde en paus för att göra något helt annat.
I samma veva startade han sin firma Spelkråkan som han nu jobbat med i över 20 år, och ägnar en arbetsdag i veckan. Då reser han runt och spelar på förskolor i kommunen, och bland barnen har han blivit känd som just ”Spelkråkan”. Entusiastiskt berättar han om sina små färdigstämda bygelgitarrer med färger som utmärker ackord.
– De skapades av Sten Bunne. Jag kom i kontakt med bygelgitarren för många år sedan, och i dag använder jag dem ofta när jag musicerar med barnen. Det är en bra metod som gör det enkelt för alla att börja spela i grupp, och där spelglädjen är viktig.
Sin egen spelglädje håller han vid liv bland annat genom bandet Soul Picnic, där han är saxofonist. Tidigare spelade han i flera konstellationer, men en sköldkörtelsjukdom för tio år sedan satte punkt för det:
– Jag fick giftstruma och tvingades lägga om livet. Det gick inte att spela i fyra band samtidigt längre, säger Staffan som i dag är förstelärare i musik vid Bergaskolan och Videskolan årskurs 1–6 med ansvar för runt 300 elever. Under åren har han skrivit flera läroböcker i musik – nummer fyra och fem är riktade till särskolan.
– Anledningen till att jag skrev dem var att jag hade eget behov av dem, säger Staffan som skickade den fjärde och femte till tryckeriet dagen innan vi ses.
– Jag ser att andra musiklärare har nytta av böckerna och det gläder mig.