Ovanligt för en debutant blev Stina Stoors kritikerrosade och prisbelönta novellsamling "Bli som folk" nominerad till Augustpriset, 2015. Men vägen dit var både lång och krokig. Uppväxten bäddade för problem. Pappa slutade att fungera när hennes äldre bror Stefan drabbades av hjärnblödning. Mamma jobbade som laboratoriesassistent på Norrlands universitetssjukhus i Umeå och hade två timmars pendlingstid och uppemot tolv timmar långa arbetspass.
För att överleva denna ensamhet var skrivandet bland det viktigaste. Små lappar på köksbordet som mamma skulle läsa när hon kom från jobbet efter dotterns läggdags.
– Att skriva till mamma var mitt sätt att försöka bli älskad. Det var så jag lärde mig att skriva. Ofta skrev jag om konflikter med pappa, när vi bråkade och han hade skrikit. Skrev min egen version av det som hänt. För att få hennes uppmärksamhet var jag tvungen att anstränga mig. När jag skrev tillräckligt bra kunde hon gå in i mitt rum, klappa mig på huvudet och säga att jag hade rätt.
– Den enda gång jag sa något viktigt när jag växte upp var när jag skrev, säger Stina Stoor hemma i kökssoffan som farfars far snickrade.
Genom fönstret skymtar barmarksfläckar på gräsmattan och en ekorre skuttar förbi i skogskanten. Som 14-åring rymde hon hemifrån till storstan och en tioårig ökenvandring som gav nya insikter tog vid.
– Jag skulle hitta det coola och häftiga i storstan, med passionerad kärlek, äventyr och Livet. Men det fanns en hel del falsk marknadsföring i det hela. Stockholm är inte så häftigt som det framstod i tv-serier. Jag var så naiv! I dag kan jag se att drömmen kom för att jag var så olycklig.
Men depressionerna försvann inte bara för att hon tio år senare återvände till hembygden. Vid fyllda 25 fick hon förtidspension. Ändå fortsatte hon att skriva dagbok, i hemlighet. Det gav tillfredsställelse. Hon gifte sig och fick barn, men kände ändå inte att hon var någonting.
– När jag träffade människor skämdes jag fruktansvärt då de undrade vad jag sysslade med. Jag hade inget svar som ens kändes okej. Jag kommer ihåg mina barns ögon som tittade på mig från tvillingvagnen. Vad skulle de tänka om mig när de växte upp? Att jag var psykiskt sjuk, att det var fel på mig, att jag inte dög någonting till?
Dessa motbjudande funderingar satte ett väldigt mod i rörelse och hon fattade ett beslut, att tävla i landets största novelltävling, 29 år gammal. Nio dagar tog det, sedan var novellen "För vår del" klar. Den vann det prestigefulla Umeå Novellpris 2012. Sedan har framgångarna duggat tätt för Stina Stoor.
– Om jag inte hade ryckt upp mig hade jag nog ändå försökt att få saker att funka, men då hade jag antagligen varit skadad på det sättet som djur brukar vara när de är arga, bitska och lite farliga för att de har ont. Jag hade nog haft ont för att jag inte kunnat ge mina barn det de behövde och för att jag aldrig blev någonting.
Trots alla priser, hyllningar och rosande recensioner har Stina Stoor inte bara blivit tryggare i sin författarroll, utan också räddare.
– Möjligheten att skriva i smyg är borta nu. Att skriva med publika förväntningar samtidigt som jag inte vet hur man lyckas med skrivandets trollerikonst är lite nervöst. TT