Vi träffas på Stadshuset i Uppsala och slår oss ned utanför kommunstyrelsens sammanträdesrum. Att Anna Manell är politiker känns inte som en slump. Hennes motto är att den som är missnöjd ska engagera sig istället för att gnälla och hon tycker att det är roligare att säga ja än nej
– Sedan är jag uppvuxen i en pratglad och diskussionslysten familj. Min pappa var ledarskribent och vi hade drivor med dagstidningar hemma.
Partipolitiskt aktiv blev hon först som 22-åring då hon gick med i liberala kvinnor i Uppsala. I dag är hon länsordförande i samma kvinnoförbund och 2002 blev hon invald i kommunfullmäktige för Folkpartiet, i dag Liberalerna. I valet 2014 gjorde hon ett försök att bli kommunalråd, men i stället blev det maktskifte i Stadshuset och nu driver hon i väntan på nästa val en aktiv oppositionspolitik i bland annat kommunstyrelsen och utbildningsnämnden.
– Jag fick många personvalskryss och då känner jag ju ett ansvar för mina väljare att vara deras röst. Sedan får jag förstås inte igenom så mycket som jag skulle vilja och på så sätt är det förstås frustrerande att vara i opposition.
Precis som många andra ledamöter i utbildningsnämnden har Anna Manell anknytning till skolan. Hon är utbildad lärare i historia, religion och svenska som andraspråk. Hon har undervisat på högstadiet, men har också jobbat som politisk sekreterare och för närvarande är hon strateg på Stadsbyggnadskontoret.
– Jag jobbar med social hållbarhet i fysisk planering och tittar på hur vi ska göra för att de politiska målen blir uppfyllda när vi bygger nytt. Som hur det ser det ut med tillgänglighet, trygghet och jämställdhet.
Intresset för stadsbyggnadsplanering fick hon när hon var politisk sekreterare åt Sollentunas kommunalråd Lennart Gabrielsson.
– Han brann för de här frågorna och bland annat pågick upprustningen av ett miljonprogramsområde och byggandet av ungdomens hus när jag jobbade där.
Men visst, Anna Manell medger att hon saknar sina högstadieelever.
– Det är ju den absolut roligaste åldern. De kommer till högstadiet som små tolvåringar och hinner bli nästan vuxna tills de går ur nian. Det är otroligt fascinerande att få vara med på den resan.
Om skolfrågor är en sak som Anna Manell brinner för är kampen mot hedersvåld en annan. De demokratiska mänskliga rättigheterna måste gälla exakt alla, menar hon, och en sak hon är väldigt stolt över är att hon för ett par år sedan utsågs till ambassadör för organisationen Glöm aldrig Pela och Fadime, GAPF.
– De gör ett fantastiskt arbete, precis som fantastiskt underbara Tris (Tjejers rätt i samhället).
Hennes tredje politiska hjärtebarn är situationen för barn och föräldrar när barnet har särskilda behov eller en kronisk sjukdom. Hennes äldsta son fick diagnosen diabetes typ 1 när han bara var 2,5 år. Det var 2007, och Anna Manell tvingades ta ledigt från politiken för att kunna stötta honom. När hon återvände tre år senare valde hon att engagera sig i landstinget.
– Det var för att driva frågan att familjer som vår ska få rimliga villkor. Barn med diabetes är riktiga superhjältar allihop och framför allt mammorna ligger högt i sjukskrivningsstatistiken. 44 procent av mammorna har haft utmattningsdepression och för mig, som vet vad det innebär att ha ett barn med diabetes, känns det lågt.
I dag har hon lämnat över frågan till partikamrater i landstinget och hon har också drivit frågan inom partiet ända fram till ett beslut på landsmötet
– Så rätten till modern medicin och medicintekniska hjälpmedel för kroniskt sjuka barn, oavsett var de bor, är nu inskrivet i partiprogrammet.